De utvalda

Ethan lyssnade och nickade sakta. Det var bra i alla fall. Det enda man nog inte kunde göra så mycket var att tvätta sig nog.
Han ökade farten och de red på ett bra tag. Om han mindes rätt skulle det finnas en by några timmar framåt.

Eletha red sida vid sida vid honom, fram red de över slätten. De skogar de passerade började ändra sig smått från träd till barrskog, det syntes att de var på väg mot norr mot kallare trakter.

Ethan märkte bytet utav skog, han hade aldrig sett barrträd förut ens....det fanns inte ens vid hans hemtrakter. "Märkligt, sådana här träd har jag inte sett förut".
En bit framåt såg han några hus, kanske början till byn?.

"Det är granar och tallar, de är gröna året om och får kottar som ekorrar äter." sa hon så förklarande hon kunde men hon hade aldrig varit bra på att undervisa andra. Hon såg husen, tjocka timmerhus gråa av ålder, vind och snö. Eletha log lite, "Här kan vi övernatta, de är underbara på att berätta sagor." sa hon leende och såg på Ethan.

Ethan nickade och studerade träden. "Fungerar de som ved?". Han såg sedan stugorna, mitt i byn så stod det en extra stor stuga som nog var ett värdshus.
"Låter härligt" log han. De kom in i byn och byborna stirrade på de från mark och hus.

"Ja,, men de måste vara torkade som allt annat fungerar det inte med färskt." sa hon log hon lite och undvek som vanligt ögonkontakt med folket vilket säkert skulle göra dem mer rädda. De kom fram och Eletha hoppade av Morier och gav henne till en stallpojke som bugande kom fram.

Ethan kolladd inte heller folket i ögonen utan stirrade ner i Elpirs man. Tänk om de döda männen bott här? Haft familj? Hålet öppnade upp sig i magen och det var med en tung duns han hoppade ner på marken och gav tyglarna till pojken.

Eletha log lite halvt mot pojken och gav honom några mynt ur pungen innan de klev in i det varma ombonade världshuset. En rundlätt kort och kraftig kvinna kom emot dem, men hon hade ett godmodigt moderligt ansikte. Eletha visste inte hennes namn men hon gillade henne, hon accepterade dem på ett annat vis än den övriga befolkningen, "Här igen." hälsar hon Eletha och ler lätt mot Ethan.

Ethan nickade tyst mot kvinnan. Han hade tappat matlusten och tallusten igen vid tanken på männen.
Men samtidigt var han glad över att det fanns någon som inte var så rädda för dem. "Vi vill ha ett rum för natten och mat" mumlade han tillsist och var glad att håret döljde.hans ansikte.

"Det skall ordnas." sa kvinnan och visade dem till ett avskilt bord i hörnet och gick sedan iväg för att hämta mat igen. "Hur är det?" sa Eletha oroligt och granskade honom då kvinnan avlägsnat sig, hon sa det lågt så att ingen skulle höra dem.