The Marauders - Always and forever [SV]

Kapitel 80
Röriga känslor
December 1996

Hösten blev till vinter även det året. Remus kände sig svag – hans hjärta hade gått emot hjärnan och han hade på något sätt inlett någon bakvänd typ av förhållande med Tonks. Och trots att han på något sätt kände sig lyckligare än någonsin så gick andra halvan åt motsatta hållet, rädd för att fortsätta, rädd för vad som kunde hända och han visste hur sårad han skulle bli då. Rädd för det, rädd för allt helt enkelt.
’’Jag förstår’’, viskade hon en kväll till honom. ’’Men du måste släppa taget.’’
’’Om vadå?’’
’’Allt. Om du helatiden är rädd för att ta ett till steg på grund av det som du gått, kommer du stå kvar på samma ruta resten av livet.’’ Hon log sorgset och lade en hand mot hans kind. ’’Du missar så mycket, älskling. Du missar allt. Se framåt.’’
Och han försökte verkligen – samtidigt som andra halvan av honom verkligen försökte motsatsen. Varannan sekund kände han i hela kroppen ’’Vad håller du på med? Dumpa allting nu innan det går för långt’’, och varannan sekund var det ’’Släpp taget, ta steget, våga, Remus, våga!’’


Det blev hur som helst december och det började gå mot jul.
Sjunde december. Brasan var tänd i Remus lilla stuga, eller rättare sagt, hans rum. Han hade flyttat sina få ägodelar till ett så kallat hus som var om möjligt ännu billigare än det förra. Hallen var ett eget litet rum, och därifrån gick dörren till badrummet, och resten av huset bestod av ett stort rum med ett litet köksbord, två stolar, en diskbänk, en spis och en soffa framför brasan. Sov gjorde han på en madrass på loftet.
Remus tittade djupt in i elden. Han tänkte på allt. På minnen och framtid och allting.
Lågorna flammade plötsligt upp och Remus ryckte till. Tonks klev ut ur den öppna spisen.
’’Du skrämde mig’’, sa han bittert, men han kunde inte låta bli att le, glad över att få se henne. Det var ett bra tag sedan sist, eftersom Remus fortfarande höllt till bland varulvarna mestadels av tiden.
’’Förlåt’’, sa hon, log tillbaka och satte sig bredvid honom i soffan. ’’Hur har varulvsvärlden varit de senaste veckorna då?’’
’’Lika förskräcklig, blodig och äcklande som alltid’’, sa Remus. Tonks log och lade sin hand över hans. Han kramade den försiktigt. ’’Jag har saknat dig’’, tillade han ärligt. Han böjde sig fram och kysste henne.
’’Inte lika mycket som jag har saknat dig’’, viskade hon, lutade pannan mot hans och såg djupt in i hans gråblåa ögon.

Morgonen därpå vaknade Remus med fruktansvärt ont i nacken. Han såg sig omkring – han hade somnat sittandes i soffan med Tonks liggandes med huvudet i hans knä. Hon såg gullig ut när hon sov, håret stod på ända och de långa ögonfransarna kastade långa skuggor nerför hennes kinder då solen kikade in genom fönstret. I brasan var det bara lite glödande kol kvar. Remus strök en hårslinga ur hennes bleka ansikte och det verkade som om hon vaknade till lite. Hon öppnade ögonen.
’’Vad är klockan?’’
’’Tja, god morgon’’, log Remus och kastade en blick på det vackra uret han fått av Lily och James på sin tjugoförsta födelsedag. ’’Kvart i tolv.’’
’’Oj’’, sa Tonks och gnuggade sig i ögonen. ’’Det är sent. Jag kanske borde åka hem...’’
’’Det är lunchtid, tok’’, skrattade Remus. Tonks spärrade förvånat upp ögonen.
’’Skojar du?’’
’’Brukar det vara såhär ljust ute, vid midnatt? I december?’’
’’I och för sig.’’ Hon reste sig upp ur hans knä och sträckte på sig. Sen såg hon på honom.
’’Det där kan inte ha varit en särskild bekväm position att sova i.’’
’’Äsch.’’ Han masserade sin ömmande nacke. ’’Jag överlever.’’
Tonks reste sig upp och vinglade till lite. Hon letade på golvet efter sin vänstra sko som ramlat av, hittade den och satte ner foten i den. Remus iakttog henne under tiden. När hon knytit skosnörena och insåg att han såg på henne fnissade hon. ’’Vad?’’
’’Inget.’’ Remus skakade på huvudet, men han log. Tonks satte sig ner bredvid honom i soffan och lutade hakan mot hans axel. Hon kollade in i hans ögon som om hon inte kunde stirra sig mätt på dem. Han kysste henne. Igen. Och igen.
’’Jag är ledsen’’, sa han, innan han kysste henne en fjärde gång. ’’Jag är ledsen att jag varit så feg.’’
’’Håll tyst och kyss mig’’, sa hon bara, blundade och lade en arm runt honom innan det blev en femte kyss. Och en sjätte. Och en sjunde...
Remus han tappa räkningen innan hennes läppar lämnade hans. Hon öppnade sina mörkblåa ögon och såg in i hans igen.
’’Gift dig med mig’’, viskade hon. ’’Remus, gift dig med mig.’’

IIIHHH. ♥
Tonksie. ♥

SUPER!! ♥

ahh SÅ FINT KAPITEL :'O
Älskar Tonks♥Remus!

Bra!!! Super!!!

Taack så mycket allihopa!

Har fått 37 elaka frågor på min ask som just bugs the shit out of me, plus att jag är sur på en tjej och skriver av mig i spoilern om detta ämne, men jag ska försöka släppa detta och skriva lite inom kort.

NTonks, JAG HAR SKÄLVKLART INTE SLUTAT LÄSA! DIN FF ÄR BÄST! DU SKIVER ASSKÖNT!!!

suveränt skrivet som vanligt

Du skriver så himla bra NTonks

Livet är inte så hemsk när man kan läsa något så underbart som det här