Power (Ett rollspel för alla)

((Ginny!!!!: Jag vet inte riktigt vad som hände. Hade mycket för mig ett tag och då liksom gled rollet bort. Nu vet jag inte hur långt ni kommit och sådär. Vet inte hur jag ska hoppa i. Igen >.< ))

((Jag hoppas vi inte förstörde ditt rollspel!))
Francesca funderar en stund. Det kan väl inte skada att berätta det egentligen. Men det är ju inte mycket till historia.
"Tja, det är mest att mina föräldrar aldrig brytt sig om mig. Det har liksom aldrig funnits någon kärlek. När jag var liten hade jag barnflicka, och sedan blev det mest "Här får du en ny mobil Francesca, så slipper vi ta del i din skolgång". Men man kan inte ersätta relationer med dyr elektronik, och jag antar att jag inte är något vidare på att hantera att vara oälskad" säger hon väldigt snabbt. Sedan känner hon sig korkad. Varför berättar hon det här? Det är inte någon annans bekymmer varför hon har ett så patetiskt liv.
Som om det skulle göra något bättre vänder hon sig om och stirrar in i den ljusa väggen.

((saganda: Det har ni verkligen inte gjort! Fick jag det att låta så?
Grejen är bara att jag haft mycket att göra, och därför inte haft möjlighet att rolla. :c
Det glädjer mig bara är ni rollar! ^^))

((Det känns lite som vi tagit över, och om du känner att du kan hoppa in så vore det jättekul!))

((Jag hoppar nog in snart igen. Vi säger att Serah är väldigt ensam för tillfället och bara gör det hon måste.))

Ariana låter ett kallt smått klingande skratt slippa ur strupen. Det låter falskt, möjligtvis för att det är just falskt.
"Så du har ingen anledning att utplåna mig nu?" Frågar Ariana som om det var årets skämt. "Jag har i flera år nu förstört din tillvaro, gjort livet till ett helvete några gånger och dessutom har jag nu tagit livet av en helt oskyldig man. Du har all anledning i världen att ta mitt liv, bror min." Fortsätter hon sedan med en allvarlig röst.

((Jag bevakar men ögat blir inte rött, så jag missar en hel del... vad händer?))

Annabeth granskar Francesca, och vet inte vad hon ska säga. Hon har själv fått nog av medlidande, och falska "det är okej", och hon gissar på att Francesca hatar det lika mycket som henne.
"Det är ju idiotiskt." säger Annabeth till slut. "Hur kan de göra så?"
Men hon vet hur de kunde. Hon hade själv bott med sin pappa som inte brytt sig om henne ett dugg, men låtsats att han gjort det, och hennes mamma hade lämnat henne som liten. Vissa gjorde så. Inget man kunde göra åt.
"Okej, det var en dum fråga. Jag vet hur det är att vara ignorerad och så. Men det som är irriterande är att det inte finns ett jäkla skit att göra åt saken." Annabeth blir tyst, hoppas hon sagt rätt grejer.

Dominus känner sig ställd av Arianas ord. Hon har rätt. Det går inte att förneka att han har hundra anledningar att göra slut på henne i denna stund. Det vore kanske enkelt, ur ett perspektiv. Ur ett annat vore det den svåraste uppgift han ställts inför. På grund av alla de här känslorna. Vilket han knappast kan svara. Så han säger enkelt, som om han talat till en vän, och inte hans värsta fiende, "Har du aldrig funderar på mentorskap? Det skulle ge dig tid, skydd och en armé om du kunde tygla dina välsignade. Fast din sida kanske inte erbjuder sådana saker". Det sista säger han med illa dold förakt.
Även om hans känslor för sin syster är opålitliga så finns ingen tvivel om hans hat för det hon valt.


Francesca fortsätter stirra in i väggen, orkar inte vända sig om för att möta tydligen-inte-Annas blick.
"Det är väl därför jag blev såhär. För att jag försökte göra något. Först så provade jag att vara snäll flicka. Det fungerade definitivt inte. Jag tror inte ens de märkte det. Sedan provade jag det andra alternativet. Inte något vidare snäll flicka. Det var de också likgiltiga till. Tills de fick klagomål från skolan om det jävla skjulet". Hon skrattar torrt. "Det var inte ens jag som tänder eld på det. Men det räckte att jag var där och att någon tjallare såg mig i närheten. Så här är jag". Hon vänder sig slutligen om och ser på sin rumskamrat. Hur kommer hon reagera på det här? Kommer hon vilja byta rum för att hon bor med ett freak? Antagligen.

Annabeth blev inte chockad, eller rädd, eller något. Hon lät ansiktet vara uttryckslöst, men hennes tankar rusade. Eld. Kunde det vara Francescas kraft? Fast nej, det skulle vara för tidigt att att fö krafter då. Och... Var det Francescas föräldrars fel att hon blivit sådär? Arg, aggressiv, hånfull.
Annabeth kände inte medlidande, bara ett styng av ilska. Hon kände sig arg på Francescas föräldrar, två människor hon inte ens kände. Men de hade förstört en normal tjejs liv. Och ingen hade kunnat se det utifrån.
Oops. Mr och Mrs Sawyer fick just ett oväntat dopp.
Annabeth tittade Francesca med allvarliga, gråa ögon.
"Jag vet inte hur det är. Jag har ingen aning. Jag kan inte säga att det ska bli okej. Det enda jag har att erbjuda dig just nu är att jag finns här om du behöver någon."
Hon vände sig ifrån Francesca och öppnade sin bok.