(PM)Jag hatar din blotta existens

Bra

Hur många kapitel till tror du att det blir??

Åh, jag och matte går inte ihop alls, men det är inte alls långt kvar nu om jag inte kommer på någonting mer som jag vill ha med innan jag slutar ^^

Jag är osäker på om det blir något mer kapitel den här veckan för jag ska brottas med min symaskin hela helgen så... jaa...

Synd att det inte är så många kapitel kvar, men det har verkligen varit JÄTTE roligt att läsa den. När jag har läst den här Fanfictionen har jag nog känt alla känslor som det är möjligt. Jag har gråtit högt. Jag har skrikit av ilska. Jag har känt tillfredsställelse när någon har fått sin hämnd. Jag har skrattat åt alla roliga tillfällen i historien. Jag vill att du ska veta att du är en otrolig duktig författare och att du aldrig ska sluta skriva! ♥

Du tog exakt alla mina ord ♥

Jag kan bara säga att jag verkligen håller med

Ginny4ever: Maw, tack. Om jag var lika bra på att översätta mina känslor till ord som du så skulle jag helt säkert skriva precis hur glad jag blir varje gång någon skriver att de gillar det jag skriver, och hur allt beröm verkligen har lyst upp alla grå dagar och hjälpt mig att skriva vidare.
Om jag kunde skulle jag tacka alla som har rättat mina fel från djupet av mitt hjärta, men sanningen är att varje gång jag försöker låter det som något smörigt som är taget direkt från andras tacktal så ni får helt enkelt lita på mig istället...
-----------------------------------------------------------
Jean
”Jean… Jean?” En välbekant röst viskar i Jeans öra och Jean öppnar långsamt ögonen och stirrar förvirrat upp i ett välbekant ansikte. ”Seriöst, jag har försökt väcka dig i en halvtimme, hur djupt sover du egentligen?”
”Di-Didier?” Jeans röst är frågande, men på något sätt är han inte förvånad över att Didier står lutad över honom. Det känns naturligt på något sätt.
”Nej jultomten”, säger Didier och himlar med ögonen. ”Är du helt jävla pantad eller? Klart det är jag!”
”Åh”, lyckas Jean få fram och ler brett.
Didier sätter sig på Jeans hårda säng med ett brett flin. ”Jaha, vad har hänt sen jag stack då?”
”Du skulle aldrig tro mig, vi har haft någon sorts jävla temadag i skolan och gruppen som jag hade oturen att hamna i ville göra en cirkus med apor som blev till jonglerande stolar och gud vet allt”, säger Jean och skrattar. ”Du skulle ha varit där, det gick fan inte att hålla sig för skratt! Speciellt med tanke på att ingen kunde göra någonting av det de ville göra, så en av de jävla idioterna förlorade allt hår.”
Didier stämmer glatt in i Jeans skratt. ”Åh, jag önskar att jag hade varit där”, säger han och stirrar tomt ut i luften ett tag innan han vänder på huvudet och tittar på Jean. Didiers ögon är täckta av en vit hinna och bitar av hans ansikte saknas. ”Varför fick jag inte vara där? Jean, varför räddade du mig inte?” Didiers röst är anklagande och hans beniga hand greppar tag om Jeans handled. ”Det är kallt här, jag fryser!” klagar Didier och hans ansiktsuttryck är längtande. ”Du är så varm Jean, ge mig din värme.”
Jean känner hur kylan sprider sig i hans kropp och ryggar tillbaka. Didiers såriga mun kröks i ett elakt leende och hans händer sluts om Jeans hals. ”Dö Jean, kom till mig. Du förtjänar det, och det vet du!”

Hela Jeans kropp rycker till i skräck och Jean slår upp sina nötbruna ögon. Feberfrossa och kallsvett rinner längs Jeans ryggrad och ut i resten av kroppen och Jean lossar snabbt sina darrande, iskalla fingrar från sin hals.
Fortfarande med vidöppna ögon och en bröstkorg som höjer och sänker sig i snabba, panikslagna andetag sätter sig Jean upp i sängen som knarrar svagt. Skräcken sköljer över Jean i vågor och ger honom kväljningar, och Jean hostar hulkande i ett försök att bli av med dem. Han har tappat kontrollen, inser Jean skräckslaget. Jean har tappat kontrollen.
Bijou skriar mjukt och lyfter från sin plats på sänggavel för att landa mjukt på Jeans vänstra axel. Jean känner att Bijou vill hjälpa honom och ler ett glädjelöst, darrande leende.
”Vill du hjälpa mig?” mumlar Jean till Bijou med svag röst. ”Det finns en sak som du kan göra… Du vet vad eller hur?” Bijous bärnstensgula ögon ger Jean en anklagande blick och Bijou tvekar en stund innan han spärrar ut sina vassa klor för att skära djupa sår i Jeans axel.
Jean spärrar upp sina ögon när smärtan skär genom honom, men när den första chocken är över kan han inte hindra ett leende från att sprida sig. En gång i tiden skulle Jean ha tyckt att smärtan som just nu dunkar i Jeans axel och det varma blodet som fläckar hans vita t-shirt var den värsta tortyr som han skulle kunna bli utsatt för. Jean fnyser åt sin egen naivitet: jämfört med vad han kommer att känna när smärtan tonar ut är det här rena himmelriket. Jean kommer på sig själv med att önska att det här ögonblicket ska hålla för evigt. Vad som helst för att slippa smärtan. Vad. Som. Helst.

Men.. vänta.. har han självmoedtankar eller är jag ute och cyklar??:o

Edit;jättebra skrivet!!

Självmordstankar har han inte. Han försöker bara klamra sig fast vid verkligheten på det enda sätt han vet ^w^

Stackars Jean ♥ (NEJ jag använder faktiskt inte det andra namnet! O.o)