Skriva av sig-tråden

Jag är lite ledsen, för mina senaste förhållanden har varit distansförhållanden, och man saknar ju varandra så mycket

Varför har jag glömt bort hur man lever här och nu? Varför har jag glömt bort vad jag borde göra?
Jag sitter som en idiot och glor på tom luft. Jag sitter som en idiot och lever någon annanstans. Jag lyssnar på musik ifrån "the phantom of the opera" och "love never dies" och i övrigt ser jag inte det som sker just här, just nu.
Varför? Jag ville leva, jag visste att det var slut i november, men jag trodde att jag kom över det och fick nya anledningar att leva. Jag bestämde mig att min "dead end" text inte skulle komma nu trots allt. Jag skulle ju göra så mycket just nu, jag skulle göra allt det där som jag aldrig fick göra innan... Så varför,varför,varför,varför!?
Varför lever jag inte? Vad hände med mig efter att jag tittade igenom the phantom of the opera igen? Varför känner jag mig så tom på allt? Varför dog jag inombords för att tanken slog mig att jag borde ta tillbaka mitt gamla intresse till musik på den nivån som det en gång i tiden var? Varför dog jag inombords när jag kände mig som mest levande igen? Varför gråter jag trots att inga tårar syns på mina kinder?
Varför försvann allt bara sådär?

Jag ville ta tag i allt, en gång för alla. Jag ville göra något vettigt efter mitt livs största misslyckande, för jag insåg att jag har övervunnit så många saker som andra misslyckats med. Jag har levt mig igenom helvetet på jordens yta och finns fortfarande kvar, så någon anledning måste det vara.

Och av någon anledning... Har jag suttit och frågat en fråga, om och om igen de senaste tre dagarna... Och jag vet inte ens varför jag frågar det, för jag vet att det inte går att ändra och jag vet att svaret blir "deal with it, that's life - you can't be nor get everything you want"... Så jag försöker om och om igen göra om min jävla fråga till en önskan som aldrig kan bli sann. Helt plötsligt tvivlar jag på mig själv igen och vet inte vad eller vem jag är. Jag trodde att jag hade kommit över det och att jag nu för tiden bara tyckte att det var kul när folk inte vet vad eller vem jag är... Men eftersom det gör ont när jag själv ifrågasätter det... Börjar jag undra, om jag inte alltid har känt så här, att jag alltid har hatat mig själv trots allt... Trots att jag gång på gång har sagt "jag är den jag är och inget kan ändra på det".

Jag är inget än en jävla lögnare, så enkelt måste det vara. Och än en gång vill jag citera Yoite och säga "This world would have been better if I never had been born. Miharu, please, erase me."

Idag på gympan, fotbollsmatch och två mot två.
"Gå på Hanna!" jag gör ett lamt försök. "men vad fan? Gå på då!" "Du anfaller, jag är back och målvakt."
Det är inte alls särskilt elaka saker, egentligen,
Men jag började bara skaka och gråta.
Lät de andra tro att jag fick en boll i huvudet.
Mitt lag fick veta, eller största delen.
Tack för omfamningen -. Och tack du _ för att du avbröt din fråga när du imsåg att du inte behövde veta vad som hänt i fucking detalj.
Tack också till / för att du verkligen klarar din roll som lärare.

Varför, varför, varför skjuter jag upp allt skolarbete? Jag blir så frustrerad, vill bara få nästa vecka avklarad fortast möjligt.

JAG HATAR DIG WINDOWS 8.1 DU FÖRSTÖRDE FAN ALLTING OCH NU KAN JAG INTE LYSSNA PÅ MUSIK OCH DET GÅR INTE ATT ÅTERSTÄLLA NÅGONSTANS FÖR WINDOWS 8.1 ÄR EN IDIOT

jag gråter just nu
förlåt för att mitt största problem just nu är min dator
men jag måste ha musik

Jag hör dig :c Det inte kul när du skriver att du blir ledsen

ah, du, tack ♥ :c

Hon frågar vad man tror att man gör om fem år. Men man säger bara att man inte vet. Djupt inom sig viskar sanningens röst att man inte tror att man kommer finnas kvar om fem år.

varför?
du får skicka en uggla till mej om du vill, jag är en bra "lyssnare" även om jag inte är en bra skrivare!♥

Säg ifrån! Jag blir så himla hjärtskärrad när jag läser det här. Nästa gånger svarar du bara "för att jag inte vill ge upp!" och nästa gång det hälsas men du ignoreras så ser du till att hälsa så att ni åtminstone får ögonkontakt. Våga stå på för dig själv! Jag tror på dig cooling ♥

Caius: Gör något drastiskt och oväntat! Dra ut på din livs resa eller gör något du aldrig brukar göra! Sedan drar du dig i kragen och ser till att få någonting gjort - bara för att komma på benen igen. Stay strong! Du är häftig och skall absolut inte delete'as från denna värld. ^_^



Heeeeey! Så länge du inte har en obotlig sjukdom eller något annat jobbigt, fuffens för dig så vill jag aldrig höra den sortens tankar!!!! Om fem år har du hunnit nå en botten och orkat ta dig uppåt, och väl när det ljusnar så blir allt enklare och det finns så himla många människor och livsäventyr där att du kommer få fantastiska år därefter.


För fem år sedan nådde jag en djup botten. För fyra år sedan tog jag en skadlig överdos och ville dö. När jag sa det till mamma svarade hon "men gör det då!". För tre och ett halvt år sedan blev jag vegetarian och klar med gymnasiet. För två år sedan levde jag livet i London i tre veckor och var på galapremiären av HPDH part 2. Förra året seglade jag med Götheborg för första gången. ...och i år. Jisses. Jag har sett både Paris och Tokyo, hängt en del med fyra killar och haft kanonroligt med många fina människor världen över.

Det blir bättre! Det tar tid men samtidigt hinner man ha roligt, skapa minnen, bli starkare och mer självsäker med tiden! Ta hand om dig och våga kämpa vidare! Våga visa att du inte tänker besegras av något annat/någon annan/dig själv. (Det var min motivation när det var dags att resa sig efter ännu ett fall. Ja, tillsammans med alla drömmar om London, segling, Japan och framtiden generellt).