Skrivet av Kintsugi: Kattuggla
Jag tycker det är fint att du funnit dig en individ som kan stå för "farsrollen". Jag personligen hade en far, han finns fortfarande men med allt som hände och inte hände (han-jag-min-tonårsuppväxt-mitt-sätt-att-hantera-känslor-styrka-svaghet-bryta-dåliga-kopplingar-osv) gjorde att jag först sade att jag ville dra mig bort lite. Sedan blev det inte telefonsamtal mer än nödvändigt. Och nu försöker han väl på något vis bygga upp något igen - OCH DET ÄR JOBBIGT! Senast inatt hade jag en mardröm där jag skrek på honom och sa "försvinn, låt mig vara!".
Det kan vara iskallt och skitelakt att skriva följande, men det är sant. Jag behöver inte honom i mitt liv för det finns så många andra människor som fungerar som stöttande pelare och innehar en "faderslik" energi som jag hellre tar emot.
Det är i ärlighetens namn skönt att resa i Japan nu för jag missade totalt den där dagen, och har inte brytt mig om att höra av mig senaste åren när dagen passerat. Sket till och med i hans födelsedag i år för han har glömt bort min otaliga gånger.
Nu sökte jag rätt på en gammal text som jag delade med mig av i tråden den 17 september 2011. Idag, två år senare, kan jag konstatera att jag egentligen inte berört ämnet så himla mycket. Jag har fortsatt arbeta, resa och ignorera viktiga högtider och datum i den mån jag kan. Fick lite ångest efter hemkomsten i somras när min bror talade om att en av HANs "bonusdöttrar" gifter sig nu i november. Jag sade snabbt att jag troligtvis är i Japan - och slog slag i saken på allvar tack vare just det här. Vad tusan skall jag på deras bröllop att göra? Och hur tusan skulle jag kunna tala bort en inbjudan till det liksom? ooohneej, jag är fortfarande inte intresserad av något och vill inte bry mig. LÅT MIG VARA.
Gamla texten, för den som vill lära känna mig/bli motiverad/se saker och ting ur nya perspektiv:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Ni behöver inte ens läsa kommande text men jag vet med mig att jag måste få lägga ut den på en plats där jag vet att människor jag litar på kan få ta del av materialet.
Ikväll slog DET ner som det mest självklara man kan tänka sig... och det var nog tack vare Anapneo's text. Tack vännen! Din text fick allting att klarna för mig - det var uppenbart inte din mening med ditt inlägg men ändock så hjälpte det mig på min väg till en ny och självklar syn på mitt.
Detta kommer handla om min syn på HONOM. HAN. Det är orden som han kommer gå under i texten eftersom jag inte ser värdet i orden ”far” eller ”pappa”: den ena halvan som gjorde så att jag kom till jorden och som fått definitivt påverkat den jag är idag. Kommande text handlar om åren från att jag var elva till det att jag var sexton år PLUS lite av åren sedan dess såklart. Alltså åren då jag valt att inte tala allt för ofta med honom från sjutton- till tjugoåring.
När jag var liten levde jag med min mor, han och min lillebror. Vi drog på segelsemestrar och skidsemestrar och runt hörnet fanns alltid alla andra släktingar som vi hade god kontakt med. När jag skulle på utflykter drog han genast fram de fulaste scoutgrejerna från sin tid som ung och ville hjälpa till på sitt sätt. Han försökte och när fotbollslaget behövde en till tränare så frågade jag honom. Han tvekade väl först men när jag skrek till att han hjälper till på brorsans hockeyträningar så kan han väl hjälpa till på min fotboll. Då förstod jag väl inte att han redan arbetade 24/7 alla dagar samt hjälpte vänner gratis jämt och ständigt. ...så det är något man skulle kunna beundra än idag. Självklart har han fina sidor. Dock kan jag inte ta in den människan längre och kommer förmodligen inte vilja göra det på väldigt många år framöver.
När jag var elva år skilde sig mina föräldrar. Det var jobbigt men snabbt träffade de nya människor som hade barn i min och brorsans ålder. Vi hade asroligt och allt fungerade! Men jag blev morsa. HAN arbetade från tidig morgon till sen kväll, kom ALLTID för sent när jag skulle på fotbollsträningar och pianolektioner. Det var jobbigt i längden och jag började säga en tid som var 20minuter innan den utsatta tiden: ändå blev jag försenad till allt. ALLTID. Han bad inte om det men jag ville hjälpa till för han mådde dåligt av skilsmässan. Jag städade huset varje helg, tvättade hans, mina och brorsans vardagskläder och träningskläder, jag väckte båda på morgonen efter att jag gått upp en kvart tidigare för att hinna duscha före dem, jag lagade halvtaskig mat till mig och brorsan var och varannan dag och jag fick sitta med i hans arbetsrum ibland för att hjälpa till med bokföringen. (och jag fick hänga med till kronofogden för att lämna in papper då och då).
Vi har en specifik händelse som jag inte tog hårt på vid tillfället eftersom jag var ung och dum och tänkte ”Han har inte haft någon sedan mamma och sover. Han behöver väl det här...”. Det handlade om en natt när han, jag och brorsan delade på en dubbelsäng i husvagnen på en skidsemester. En natt då jag vaknade av att han var med handen på helt fel ställen. Då den stora, starka handen strök sig längst del ställen på min kropp. Det var hemskt just då och jag blir äcklad när jag tänker på det idag. Men från den natten och fram till för ett par år sedan lät jag det försjunka i skymundan. Jag valde att glömma bort det. Glömma bort känslan och ignorera det faktum att HAN tafsade på sin tolvåring till dotter.
Under årens lopp hade både han och mor nya förhållanden och styvsyskon kom och gick. Mamma var mer smyg-aktig kan jag tro medan man var och varannan stund kunde komma på pappa med sin tjej lite här och var. Han hade samlag på det mest sjuka ställena och jag skämdes varje gång jag kom på dem. Men självklart lät jag de susa förbi som ingenting för att inte mer tänka på det.
Till för ett par år sedan. Min mors kille (låt oss kalla honom för R) och jag kom aldrig bra ihop och en kväll kom han upp och började skrika över att mitt och min brors liv var värdelösa. R skrek att vår far var värdelös och att vi var hopplösa fall. R skrek ut hemligheten som mor och HAN förmodligen ville hålla hemlig för oss. Att HAN varit otrogen när mamma fortfarande fanns i Björfjäll – i huset där vi bodde som en familj till det att jag var 11år gammal.
Det är möjligt att otrohetsaffären inte var startskottet för skilsmässan men det var förmodligen en faktor till varför vår familj inte höll ihop. Idag är jag tjugo år och ser världen, människor och livsval från ett helt annat perspektiv än det jag hade som elva, tretton, femton och artonåring.
När människor idag kommenterar saker som ”vad tråkigt att det blivit så”, ”nej men vad säger du, det kan inte vara så att du skall visa dig vara vuxen och förlåta?”, ”jag hoppas att det reder ut sig för er” på mina korta svar som ”Nej men jag talar inte med min far så ofta” har jag ställt mig frågan ”är det dags att förlåta?”, ”är det dags att försöka finna den pappan som jag såg upp till under många års tid?”. Men nu. I skrivande stund känner jag att det faktiskt kommer ta väldigt många år innan jag känner mig redo för den uppgiften.
Jag har ofta ställt mig frågan: ”Vad händer om han dör? Kommer jag gråta?”. Nej. Farfar var min favorit och när han dog fällde jag inte en endaste tår. Jag log av tacksamhet över hur bra och stark han var som person – hur häftig han var som höll ihop familjen, vännerna. Hur han arbetade hårt och hjälpte alla i sin omgivning. Men min far är inte på samma nivå. Han kanske är cool och schysst och hjälpsam men han är en mansgris som gav upp om att försöka hålla liv i ett förhållande och som inte orkade lyfta upp sig för att säga stopp när hans egna dotter kämpade som en mor i hushållet samtidigt som hennes självförtroende bröt ner henne i skolan och i allt hon tog åt sig att göra (pianot, fotbollen, dansen, simningen). Han hade fullt upp med att tänka på sitt arbete för att behålla huset – Idag känner jag att huset hade kunnat kvitta. HÅLL IHOP FAMILJEN ISTÄLLET FÖR ETT JÄVLA HUS!
De senaste åren har han försökt hålla kontakten med mig på något sätt men han har verkligen misslyckats varje gång vi har träffats. När vi skulle fixa min kamera så drog han med sig sin tjej och hennes yngsta dotter: två människor som jag inte matchar med och som jag sagt att jag inte vill ha att göra med mer än nödvändigt. Ändå drog han med människorna och kom sju timmar efter utsatt tid. När jag ringde och sa att affären stänger en timma senare så svarade han ”oj, här sitter jag och äter mat med A och dottern... men vi är på väg nu”.
Och senast i måndags så ringde han och sa att han skulle komma i onsdags. Dels för att se hur jag bor, dels för att få träffa mig, dels för att lämna tillbaka 2000kr och dels för att lämna över min födelsedagspresent. I onsdags gick jag hela dagen och fick aldrig samtalet om att han är på väg och kommer vara framme mellan 20-21-tiden. Och han ringde inte på torsdagen. Han svarade dock på min statusuppdatering på facebook idag om något helt oväsentligt. Vad hände där liksom?
Nej. Det kommer ta tid. Det kommer kanske aldrig bli en bra relation mellan oss igen och för stunden har jag ingen som helst avsikt att ens försöka arbeta på det. Jag får en klump i magen varje gång han ringer. Jag mår psykiskt dåligt varje gång jag vet att vi skall ses (i tisdags och i onsdags mådde jag inte helt okej vill jag lova). Han må vara lycklig med sin nuvarande parter och må vara lycklig med hennes barn och barnbarn som kallar honom för ”pappa” - och jag är glad att dessa döttrar fått sig en pappa som de kan se upp till för han är säkert bra! Han försöker på sitt sätt och är bra på sitt sätt.
Men han var en stor faktor till varför den ”perfekta” familjen försvann. Familjen som firade jul- och midsommar med släktingar och vänner, familjen som drog på skidsemestrar och segelsemestrar, familjen som var aktiva med sina respektive intressen. Familjen som drog på flummiga kvällsutflykter till random sjö på sommaren. Han är en faktor till varför mitt självförtroende drunknade under årens lopp och han fixade inte att hålla ihop familjen. Jag kanske är hård. Förmodligen. Jag är förmodligen hjärtlös och borde ge honom en chans. Men jag vill inte ha att göra med hans nya familj. Jag vill inte jaga mig in i en ny familj ”bara för att”. Jag vill känna den rätta känslan och inte tvinga fram något. ...det betyder att jag inte är redo för den utmaningen.
Jag och han kommer ha en lång tid framför oss där vi inte talas vid mer än nödvändigt. Jag har några jular, födelsedagar och midsomrar framför mig som jag kommer se till att fira på båtar eller oss vänner (för under årens lopp har jag funnit hoggy-folk/fefo-människor i Göteborgstrakten som är mina syskon och bästa vänner. Tänk att jag är här. Jag hatar jular (på julen 2007 bröt jag ihop i ett gräl och bråk med min far och hans nuvarande partner – dagen därpå åkte jag till mamma och sedan dess har inte jag ringt honom mer än ett ensiffrigt antal gånger: resterande samtal har han stått för). Men att jag står här idag som en av de där människorna som hatar jular och som hellre arbetar på julafton än att ha en trevlig tid med nära och kära. Och att jag inte känner mig egoistisk, elak eller dum för det skrämmer mig inte. Men jag vet att det BORDE skrämma mig. Jag VET att andra tycker att jag borde beröras och ta tag i mina ”fel” val i denna livssituation. Men jag ids inte bry mig om det. Jag ser inte mitt liv som ett problem och jag trivs med min livsglädje som finns idag. Jag har inga som helst avsikter att dra mig tillbaka till folk som påverkat mig negativt genom åren och som varit faktorer till varför jag fått gå till kuratorn, gråtande till lärare, gråtandes från lektioner och tagit överdos som sjutton/artonåring. Kalla mig dum och egoistisk. Men jag vet vad jag har valt och jag tänker stå för det.
HAN kan gått få ha det trevligt med sin familj och den familjen får gärna må bra. Men HAN har garanterat påverkat mitt liv genom att tyvärr inte lyckats arbeta på den fadersnivån som jag idag anser att han borde ha försökt ta tag i. Livet kan vara svårt, Jag vet. Det kommer tider då man mår jävligt dåligt. Jag VET. Men under mina tuffa tonårsår så hade jag fortfarande kraft och styrka att hjälpa mina medmänniskor och stötta dessa när deras livssituationer var miserabla. Jag kunde hjälpa människor på hoggy och fefo och blev stark av att få veta att min positiva inställning och min energi spred sig till andra och gjorde andra glada – det var en faktor till varför jag orkade ta mig vidare till idag. Jag är inte ett helgon men jag känner att jag har försökt och lyckats på ett bättre vis än vad min far lyckats med. Och så länge han inte dyker upp på avtalade tider eller gör som han säger så kommer jag inte kunna ta honom seriöst. Igen. Någonsin.
Tack för mina ord som fyllt upp tre datoriserade A4-sidor. Så gott som. Och otroligt många tack till den som möjligtvis tagit sig tiden att läsa allt. Verkligen. TACK. TUSEN TACK MINA KÄRA VÄNNER! Ni är starka och många utav er dyker på många nya hinder för var dag som går i era turbulenta tonårsdagar. Alla kommer vi behöva hjälpa varandra och alla här kommer förmodligen behöva stöd från oss andra. Jag är tacksam över att ni finns till och älskar att den här hemsidan återspeglar det som fanns på hogwarts.nu samt på fefo förr. Många kramar och tack till er ♥
...så jag lever mitt liv, upplever nya saker... och flyr nog lite fortfarande. Reser mycket och undviker att stanna på en plats så att han kan få tillfälle att "bygga upp" något igen. I nuläget är vi i en situation där han försöker "lära känna" mig igen, eller åtminstone visa sin fadersanda/sitt intresse via facebook. Känns fortfarande fel att ha accepterat honom där, men jag tog åtminstone bort hans tjej och hennes döttrar för ett bra tag sedan - och det känns skitskönt verkligen!
Först av allt; tack så jättemycket.
Grejen är den att pappa verkligen alltid har varit en riktig toffel, och ibland undrar jag om han har någon form av lätt autism för det enda han verkligen kan prata om är sin musik. Att få kontakt med honom på något annat plan är nästintill omöjligt.
Jag vet egentligen att det är sån han är, helt enkelt.. Och jag har alltid klarat mig bra utan honom. Han finns ju där fysiskt, men psykiskt är han så förbannat långt borta.. Det går inte få kontakt med honom på något djupare plan än musiksnack - musik som han tycker om och hur han har spelat över hela Sverige och blabla.
Tycker bara det är så sorgligt om han inte fattar förrän det är för sent. Min morfar fick fruktansvärd dödsångest inför hur han behandlat min mamma och hennes syster sen mormor dog och han träffade en annan. Han hann aldrig förändra något, vill inte att det ska bli så med pappa också..
Mugglarportalen