Skriva av sig-tråden

Okej måste skriva av mig lite...
Just nu är jag livrädd över allt. Har fått en bula på fingret; Oh my god, är det en tumör?
Har inte fått några "attacker" den senaste tiden, och dom jag har fått "sitter bara i hjärnan".
Jag kan inte se lika bra längre. Min högra hand domnar av då och då. Orkar inte med det längre. Tänk så är det något allvarligt. Ska in på röntgen om ett tag. Shit shit shit shit.

Ätstörningar har ingenting med hur smal man är att göra, tro mig... av de åren jag haft ätstörningar var det två år, de två åren som var värst, där jag tänkte på det helatiden - men jag gick inte upp eller ner. Jag stod still. Men ändå mådde man så sjukt dåligt... dessutom måste man inte vara farligt smal utan det kan vara tvärtom också. Min moster hade ätstörningar i tio år och hon hade ett BMI på 62,1 (Det normala är att ha under 25.) Och ätstörningar sitter inte i kroppen utan i huvudet... du är jättefin och i ögonblicket som du inser det så kommer du bli ''frisk'' utan att ha gått upp eller ner ett enda kilo. ♥

Hade hälsokoll i fredags. Hade sån fet ångest att jag inte åt mer än ett äpple framtill det och jag var så jäkla rädd för vad vågen skulle visa att jag nästan ville spy. Sen blev jag typ rädd för mig själv och skämdes sönder för jag har fakking lagt smalhetsen bakom mig och jag är fakking fin som jag är och jag duger som jag är och jag tänker aldrig mer tänka såna tankar för det går emot precis allt som jag står för. Grejen är bara den att jag har sagt såhär förut och tankarna kommer tillbaka ändå.

Det var sjukt jobbigt i alla fall och när jag såg att jag hade gått upp i vikt kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken. Fy f*n, jag är ju patetisk. Det här blir knappt ens sammanhängande och troligtvis raderar jag det här inlägget sen men kan inte prata om det här med någon irl och känner verkligen att jag måste få det ur mig så ja. Mvh Tjejen som inte ens kan lyda sina egna råd.

Alltså tjejen! Jag kollade på din blogg i ren nyfikenhet och du behöver INTE skämmas eller nåt över din vikt! Du verkar vara helt fantastisk!

Men herre vad söt du är ;__; Blir så glad. Seriöst. Tack! Så lätt var det att göra min kväll lite bättre. : ) Grejen är den att jag skäms inte över just min vikt... Jag mår bara väldigt dåligt över den. Det jag skäms över är att jag säger att "alla är fina som dom är" (vilket jag tycker till 119%) och sen får ångest över att jag tycker att jag är för ful, för tjock, för i allmänhet inte tillräcklig.

Alla får sådana känslor ibland! Det handlar bara om att man utvecklas i person och kan acceptera sig själv mer ju äldre man blir. Men du behöver inte skämmas över att du tycker så! Alla har vi gjort det och de flesta tycker som du! Du är tillräcklig och är inte alls ful!

yerAwizardThea, men alltså hjälp. Vad vis du är. Tack. Tack tack tack. Tack. Gud vad en okänd människas ord på ett forum kan göra skillnad. ;__; Miljarder tack! c:

Det är så lite! Jag blir så glad när jag kan hjälpa någon! :3

Fattade aldrig att det skulle bli så svårt att vara bästis med en kille som var/fortfarande kanske är kär i en. Det är det. Det är skitjobbigt. Och det är nog ännu värre för honom. Vår relation har bara blivit "konstig" och ingenting flyter på normalt mellan oss längre. Att vi skulle prata på samma sätt med varandra längre är ju helt uteslutet ... Han sa att han kommit över mig (vilket sedan visade sig inte stämde), och vill fortsätta som vanligt. Då vill jag ju såklart inte vara den som säger att jag tycker allt känns märkligt, eftersom att jag borde vara tacksam över att ja ... jag vet inte. Jag känner mig förvirrad. Jag känner mig kvävd med honom. Det känns som om vi försöker vara vänner "för mycket", så mycket att det blir fel. Men jag vill inte föreslå att vi kanske behöver lite tid ifrån varandra. För det borde vara han som gör det. För borde detta vara jobbigt för mig egentligen? Vi kommer aldrig kunna gå tillbaka till det vi hade. Vi var som syskon. Och klart jag älskar honom, som man älskar sin bästa vän. Men jag ogillar verkligen som vi har det nu. Just nu känner jag mig dum om jag bara pratar med någon av mina andra killkompisar. För jag vet att han blir kinda svartsjuk då, för det har hans bästis sagt till mig ... Jag vill inte att han ska må dåligt. Men jag vill inte heller att jag ska behöva sluta prata med vissa andra bara för att han kanske såras. Jag vet inte ..... Och att jag sedan vet att han mår dåligt för en massa andra saker och ville ta livet av sig efter att jag sagt nej på ett så snällt sätt jag kunde, det gör det inte bättre. Jag tycker synd om honom. Men jag är samtidigt så himla irriterad på honom för vissa saker han sagt och gjort efter det, och på hela situationen. Allt är förvirrande. Och ja, jag kanske är hemsk och patetisk som tycker "synd" om mig själv i detta läge, men ja ... UGH.