Prs(Dragon Fantasy)

Tristan och Uriah kom ner från berget efter ett tag, när allt outtalat var avslöjat (bland annat Uriahs osäkerhet över Tristans relation till Mina). De var inte direkt vänner än, men de var inte heller i bråk, ingen spänning kändes mellan dem. Tristan lovad Uriah att hjälpa honom med Mina, då Uriah var så pass oerfaren. De kom ner till lägret, och passade på att strida lite med svärd.

Mina hade följt med Kairon och satt nu hos honom med en kopp örtte i handen, troligen var de lugnande för Mina bara satt eller halvlåg slött i fåtöljen. Hon hade berättat efter ett tag vad som hänt. Det var ärligt inget hon förstått, mer än att Uriah inte älskade henne mer.

När någon time gått gick Tristan oh Uriah tillsammans och duschade och sedan gick mot verandan där Keiron stod och såg bekymrad ut. Uuah undrade vad som hänt.

"Mina." var hans enda svar och såg på honom. Hon sov där inne nu tillfälligt lugnad av drogen han gett henne. Han förstod inte det hela och sen varför Uriah hade gjort så? Nu var han orolig för henne den enda som hon lyckats ty sig till efter alla dessa år på lägret hade svikit henne.

Uriah suckade högljutt och vände om och gick iväg med raska steg. Han gick länge, utan att märka att han närmade sig sitt hörn av stranden, han sjönk ner i sanden, där han så många gånger varit med Mina. Han kunde nästan känna hennes värme från där hon legat och solat, eller varit sur på honom. Uriah log vagt och blundade. Han lade sig på rygg på stranden. Omedvetet placerade han sin hand över den plats där Minas hand egentligen borde legat.

Mina vaknade men Keiron sa inget om Uriahs besök men hon verkade inte bry sig längre. Hon var okänslig och stötte bort var människa som försökte komma henne nära. Hon skulle aldrig låta någon komma henne nära igen, nej aldrig.

Uriah låg länge och höll Minas hand som egentligen inte fanns där. En tung suck slapp ur honom då han några timmar senare kände att det nog var dags att gå tillbaka. Han reste sig mödosamt upp och började sakta hasa sig uppåt mot lägret, och middagsborden. Han var faktiskt inte särskilt hungrig, men han tog en snabb liten kottlet och några potatisar, innan han begav sig mot en skogsdunge där han kunde fäktas ifred.