PRS(Dragon Fantasy)

(Bra det (Y) )

Ina klädde av sig och kröp ner vid honom. Hon kröp in i hans famn och snart somnade hon lugnt och tryggt.

Ian hade klätt på sig och var ute i korridoren, letade efter Selina. Han hittade henne eller blev nästan översprungen av henne.
"Hej." sa han mjukt och fångade upp henne.
"Du....hur är det?" sa han ömt och höjde hennes tårdränkta ansiktet och hans leende försvann och en hård blick kom i hans ögon.
"Din far?" sa han sammanbitet.

Stefan sov lugnt hela natten och på morgonen vaknade han utvilad. Han såg leende på Ina och klev sakta upp och klädde sig.

Selina gick in i Ian och trodde först ett tag att det var hennes far och såg skrämd ut. Men då hon insåg att det var Ian så började hon gråta häftigt. Hennes kind och läpp började svullna. "Ja..." grät hon och gömde ansiktet mot Ian bröstkorg.

"Ska du till din far?" frågade hon sömnigt och vände sig mot honom.
"Om du kan, kan du försöka tala om Ian och Selina med?" frågar hon och ser på honom då han klär å sig.

"Kom här." säger han mjukt och sätter henne på en soffa och ber en tjänare hämta vatten och en trasa.
Han kramade om henne tills han fick det han bad om av en tjänare och började försiktigt badda läppen.

Stefan nickade. "Det kan jag göra;. Han knäppte sin skjorta och sina byxor. "Men vad ska jag säga om Ian och Selina?".

Selina lugnade tillslut ner sig och snyftade nu bara lågt. "Vad gör jag som är fel? Varför kan jag aldrig göra far nöjd, stot?" Snyftade hon medan han baddade hennes läpp.

Ina log lätt mot honom, "Vad tror du? Har du inte märkt något?" frågade hon sömnigt och öppnade ena ögat.

"Du gör inget fel, det bara är så. Andra gör fel, eller det blir fel i hans liv. Han blir arg och låter det gå ut över andra. Men bara de som inte kan ge igen, han är inte rädd för dig." sa Ian och när han var klar la han armen om henne.
"Vår far gjorde lika mot Ina, men hon lät honom vara. Hon kunde ge igen men gjorde det inte och jag fick inte det för henne." sa han och såg in i hennes ögon.

Stefan skrattade lätt. "Jo, det har jag nog allt". Han blev lite allvarligare. "Sårar Ian höhrnne blir jag inte nådig".

Selina sa inget på ett tag och bara snyftade yyst innan hon fick sig själv att sluta. "Jag önskar någon kunde hämnad för mig ibland...Men han är ändå min far...". Hon älskade honom och därför blev hon så ledsen. "Tack" mumlade hon sen och torkade tårarna.

Ina såg på honom med blicken full av allvar.
"Ian skulle aldrig göra det, och om det är Selina som sårar honom, är jag inte nådig." sa hon med allvar, hon gillade inte att han trodde något sådant om hennes egen bror.

Ian nickade, "Jag vet inte vad jag ska säga.....Men ska du prata med någon ska du göra det med Ina, hon vet hur det är." sa han mjukt och kysste försiktigt bort hennes tårar.

Stefan såg på henne. "Selina har aldrig sårat någon så södet kommer inte hända!". Han gick sedan och letade efter deras far.

Selina nickade. "Det ska jag". Hon böjde på huvudet så han kysste henbes läppar och slöt öhonen lätt.

"Så bra då, då är det lugnt med båda." sa Ina lugnt och såg efter honom innan hon trött började ta sig upp och klä på sig.

Ian flinade till, "Du gillar det där va?" skrattade han lätt och kysste henne en gång till och sedan på näsan.

Stefan gick igenom korridorerna och hittade snart deras far som var på dåligt humör. "Far". Sonens röst stannade fadern upp och han såg tyst på Stefan. "Jag måste tala med dig om något, jag och Ina ska gifta oss".

Selina nickade och log då han kysste henne igen. Hon tog sedan hans hand. "Vad sägs om lite frukost?".