The Marauders - Always and forever [SV]

SUPER! ♥♥♥

Ja!

Jättebra! Åhh, Remus och Tonks...❤

Bra!!!!!!!

GAAH!
Mållös, du är så otroligt begåvad, det är inte klokt!
Jag kan typ läsa om din/dina fanfictions om och om igen utan att tröttna och är typ överlycklig att du börjat uppdatera igen ;3

Tack så jättemycket allihopa, blir så glad så jag kan inte förklara det ^o^ Gör min dag, varje dag!! ♥
All my love to you!
Flashbacken kommer snart!!

suveränt skrivet

Undrade varför ingen kommenterat det nya kapitlet tills jag insåg att jag glömt lägga ut det .-.
Här kommer det iallafall, en flashback;


Kapitel 79
Paranoidprat
Oktober 1981


’’Tramptass? Hej! Är allt bra?’’
’’Allt är bra’’, sa Sirius, lätt andfådd och rosig om kinderna av höstkylan, och omfamnade sin vän. ’’Vilka är hemma?’’
’’Bara jag. Du verkar... stressad? Hur mår du?’’
’’Allt är bra’’, upprepade Sirius och nickade intensivt. ’’Öhm... kan du snacka ett par minuter?’’
’’Visst’’, sa James förbluffat och steg åt sidan för att släppa in Sirius.
De gick in i köket, som för tillfället var en enda röra efter Lilys försök att skapa ’ordning’. James lyfte upp en tekanna.
’’Te?’’
Sirius skakade på huvudet.
’’Jag ska egentligen träffa Måntand och Rookham vid högkvarteret nu, så jag kan bara prata snabbt. James, jag vill att ni byter hemlighetsväktare.’’
Det kom så oväntat att James nästan började skratta, trots allvaret i situationen.
’’Visst, men varför? Vill du inte göra det längre?’’
’’Det är inte det’’, sa Sirius och skakade på huvudet. ’’Jag skulle ta en miljon förbannelser för er, det vet ni väl? Det bara slog mig att det är så självklart. Vem skulle inte gissa på att jag är er hemlighetsväktare?’’ Han gick oroligt fram och tillbaka genom rummet, innan han satte sig vid köksbordet.
’’Alla skulle gissa på det, och det finns det en anledning till! Du är ju som klippt och skuren!’’ sa James oförstående och slog sig ner på stolen mittemot Sirius.
’’Alla skulle gissa på det och därför är det kanske inte så klokt att ha mig till jobbet. Det var faktiskt Slingersvans som kom på tanken, ovanligt att han kläckte ur sig något så smart, men det låter faktiskt vettigt!’’
Kort paus.
’’Jag antar att du har rätt’’, sa James eftertänksamt. ’’Ska vi be Dumbledore då, istället? Han erbjöd ju sig från första början. Och han påstås ju vara den enda som Voldemort fruktar, inte sant?’’
’’Sant’’, sa Sirius. ’’Men jag har en bättre idé. Eller, det var inte min idé egentligen... vad sägs om Slingersvans?’’
’’Slingersvans?’’ sa James, lika eftertänksamt. ’’Jag vet inte...’’
’’Tänk efter’’, sa Sirius menande. ’’Vem skulle gissa att du och Lily skulle välja en sån obegåvad, tjockskallig klant som Sli...’’
’’Elakt, Tramptass.’’
’’Hans ord, inte mina! Eller okej, delvis mina. Men ändå. Det var han som föreslog det. Ingen skulle gissa på honom. De skulle gissa på ungefär halva trollkarlsvärlden innan de gissade på honom.’’
’’Det verkar faktiskt vettigt’’, sa James. ’’Okej då.’’
’’Jag måste föreslå en sak till’’, fortsatte Sirius, och hans röst blev med ens lite lägre. ’’Låt oss hålla det här helt hemligt’’.
’’Självklart’’, sa James förbluffat. ’’Det har vi väl gjort nu också?’’
’’Jag menar helt hemligt.’’
James höjde ett ögonbryn.
’’Det stannar mellan dig, mig, Lily och Peter.’’
’’Om du vill så. Vi berättar bara för Måntand och Dumbledore.’’
’’Inte ens de’’, sa Sirius. ’’Jag vill... jag vill bara... låt oss inte berätta för någon.’’
’’Visst’’, sa James tvekande. ’’Men jag förstår inte varför du...’’
’’James’’, sa Sirius, och hans röst lät med ens gravallvarlig. Han reste sig upp och lutade sig fram över bordet. Han stirrade sin vän rakt i ögonen, och James kunde skymta rädsla och oro bakom de för tillfället ganska skräckinjagande läskiga ögonen. ’’Varför tror du att folk har dött även under skydd av Fideliusförbannelsen? Det är för att de litat på fel personer, inte för att de berättat för dem de inte litar på.’’
’’Sirius, vad får dig att tro att Dumbledore någonsin skulle...’’
Sirius fick något skuldmedvetet i blicken och backade ett steg. James fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och reste sig upp.
’’Det är inte Dumbledore du inte litar på’’, sa han och skakade på huvudet som om han inte kunde tro det. ’’Det är Remus, eller hur?’’
Det blev ett ögonblick av tystnad.
’’Bara... bara lova att vi...’’
’’Svara på min fråga’’, sa James tyst. Han sa det vänligt, men nu var även hans snälla hasselnötsbruna ögon knivskarpa.
Sirius öppnade munnen, men inte ett ljud kom ut.
’’Jag kan inte tro det’’, sa James, och nu viskade han nästan. ’’Vad händer med dig? Varför litar du inte på honom?’’
’’Jag är rädd!’’ Skrek Sirius och bröt den tysta atmosfären. ’’Förstår du inte? Folk försvinner och dör varje dag, och vem som helst av oss kan bli nästa. Jag är ledsen, James, jag är ledsen att jag är så paranoid, och jag är ledsen att jag gör så mot Remus utan att han gjort något för att förtjäna det. Jag är ledsen att jag hela tiden ber er att vara försiktiga och jag är ledsen för allt. Jag bara... jag vill bara inte att...’’
Han kollade ner och det såg nästan ut som om han skulle brista ut i gråt.
James gick runt köksbordet och omfamnade sin vän.
’’Jag förstår, jag lovar. Men vi... vi måste fortsätta lita på de som är oss närmast i alla fall, okej? Det är vi skyldiga de och utan tillit kommer vi inte långt. Men om du verkligen vill kan jag övertala Lily om att inte säga något till någon. Det skadar ju ingen att vara tyst.’’
’’Tack’’, sa Sirius tyst. ’’För allt.’’ Han släppte taget. James gav honom en klapp på ryggen.
’’Vi tar oss igenom det här tillsammans, okej?’’
’’Hallå? James, är du hemma?’’ Lilys röst hördes från hallen. Sirius log och nickade mot James, och i nästa sekund var han borta.

Så himla super super bra!!!!

Så superbra som vanligt.