Power (Ett rollspel för alla)

"Ja, men självklart, bror min. Men hur skulle det gå för mig om de fick reda på att dina underbarn blivit mördade en efter en utan att du har en aning om den verkliga anledningen?" Undrar hon och låtsas sedan att inte veta svaret. "Men innan du svarar kan jag ju bara berätta att det är mig ni kommer lägga skulden på." Fortsätter hon bittert och elakt.

Annabeth suckade och önskade att hon aldrig startat konversationen med Francesca.
"Skulle du hellre stå bredvid en kista som innehåller din döda pappa och gråta? Jag vill inte slösa bort min tid på sådant. Han är död, och nu spelar det ingen roll vad man gör med liket. Det enda jag vill är att få hämnd på Ariana." Det sista lät bittert. "Och ärligt talat... Jag tror jag skulle bryta ihop på begravningen. Och då skulle alla tycka jag är ett freak. Eller tycka att jag var ett större freak än jag redan är." tillade Annabeth sanningsenligt.

Zeya hoppades att den inte var på grund av att hon var besvärande som Leila hade gått. Hon satt i sällskapsrummet i någon minut, sedan började hon gå upp mot sitt rum.
När hon var framme klev hon in. Marianne var inte där, hon var säkert med sina jobbiga kompisar någon stans.

((Okej, nu är ni för snabba...))

Will vaknade upp med ett ryck. Det var ingen drömm han hade haft.
Han hade bara sovit i en halvtimme, men kände sig redan friskare. Långsamt reste han sig upp, och hoppade upp från sängen. Han rörde på lederna som var stela.
Dörren ut till korridoren var halvöppen, så Will tittade ut. Det var fullt med folk som hade håltimme.
Han smög ut, och ingen verkade märka honom. Genom folkmassan gick han upp till sitt rum, som var tomt. Skönt. Han behövde vara ensam.

(( Vad tyst det blev! Jag väntar på Francescas svar, så jag kan inte skriva...
PotterHunger, vad hände med Serah? D': ))

(( Jag väntar på Dominus svar. ._. ))

(( saganda, we need you! :O ))

((^ THIS!))

((Okej, here I am! Forgive my segness ))


Dominus nickar. "Varför skulle jag inte lägga skulden på dig? Du har tillbringat större delen av ditt liv med att göra livet surt för antingen mig, dig själv eller någon helt främmande. Dessutom skulle det ge mig en anledning att utplåna dig" säger han. Även om han vet att det vore det bästa känns orden illasmakande i munnen. Utplåna sin syster?




Francesca tittar undrande på tydligen-inte-Anna. Hämnas på Ariana? Hur har hon tänkt lyckas med det? Men Francesca låter det vara och säger istället "Vad jag vet är det vanligt att man gråter på föräldrars begravningar. Inte för att jag skulle det, men" hon skrattar ironiskt "min familj hör knappast till det vanliga".

Annabeth visste inte vad hon skulle säga. Hon tänkte på Francescas familj. Skulle hon våga fråga om den?
"Varför inte?"
Hon var redo på att få ett "det har inte du med att göra" kastat i ansiktet, men Annabeth kunde inte låta bli att fråga.