Life - Lupple & Medi PRS

"Han måste ha lidit då." Hon suckade sedan.
"Känner mig lite knäsvag. Tror det är för jag skrek." Hon såg sedan ner.
"Är rollen som pärlmakare någon vill bli?"

Gabriel svalde hårt. "Nej det är inget man vill bli." Sa han ärligt. "Det är något man blir för att månen beslutar det." Sa han ärligt.

"Om något av våra barn blir det. Är det en ära?" Frågade hon tyst." Hon klev över ett nedfallet träd.
" Kan du sova hos mig ikväll? Som man"

Gabriel såg på henne. "Våra barn kommer inte bli det." Viskade han. "Pärlmakaren som väljs ut nästa månad kommer att vara det i väldigt många år till." Viskade han. Han nickade. "Absolut." Sa han med ett mjukt leende.

"Lovar du det?" Frågade hon och greppet hårdnade en aning.
"Är rädd......" Hon såg nu att inget fanns kvar.
"Är det här på grund av mig?"

Han nickade sakta. "Lovar. "Viskade han. Såg sedan hennes blick. Svalde hårt. Hon ville ju så gärna hit. Han hade undrat om det varit klokt. Men han kunde inte förneka hennes chans att säga adjö till sin vän. "Såklart inte. Detta är Aldriz sekts fel." Sa han ärligt.

Olivia såg sig om och styrde stegen mot en plats och sjönk ner. Lade handen mot jorden.
"Farväl min vän. Vi blev vänner i slutet men du var mig kär som barn. Tack för allt." Viskade hon och tårarna rinna igen.

Gabriel satte sig hos henne och smekte hennes rygg sakta.

Hon vände sig sedan om och darrande.
"Så Aldrig som är i mitt hus är den som är skyldig?" Hon såg rasande ut.
"Varför är han det och varför är Noelle Blake hos oss? Hon är från en rik familj "

"Inte han personligen. Hans familj." Sa han lugnt. "För att hon blev kidnappad, och torterad. Kom till oss som en slags fälla för att döda mig.. Men Aldriz såg till att hon berättade vad som hade skett och kom sen själv och ville hjälpa till." Sa han lugnt.