Life - Lupple & Medi PRS

"Var han inte det? Är han i byn?" Hon såg sorgsen ut.
"Alldeles ensam. Nej Gabriel ta mig till honom." Hon såg plågad ut och tog hans hand.

Gabriel kramade hennes händer. "Jag vet inte. Jag har inte hittat honom." Sa han ärligt. "Jag har försökt kalla honom till mig." Sa han sorgset.

Hon såg nu plågad ut.
"Älskade. Du gör mig ledsenn med detta. Vi måste finna honom."

Gabriel såg på henne. "Jag vet. Men det är inte så bara." Viskade han ärligt.

Hon såg på honom och höll hans hand i sin.
"Vad ska vi göra då? Är han i huset?"

Gabriel såg på henne. "Älskade. Det...är han inte." Sa han ärligt. Bet sig lite i läppen. Han visste inte hur han skulle förklara. Pärlmakaren var speciell. Att han var borta kunde bara betyda en sak. Att någon annan skulle ta hans plats.

Hon såg på honom och skrek ut sin smärta och slog hans bröstkorg medan hon såg på honom"han kan inte vara död..."

Gabriel svalde hårt. "Han har aldrig varit helt levande." Viskade han. Hennes slag kändes, ingenting men han hörde hennes sorg och kramade om henne. Försökte lugna henne. "Hans plikt är gjord." Viskade han.

"Men hur?!" Hon kände hur hon låstes i en kram och hon skrek.
"Neej!" Hon slet sig ur hans grepp.
"Han kan inte var borta?"

Han såg på henne. "Älskade. Försök och andas." Viskade han och började bli orolig för barnet. Hon var i stor sorg. "Han...är äntligen fri." Viskade han tillbaka. Försökte få henne att se det till hans fördel.