Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Elma00:}
Myling 5hehnaz

Så som jag har fattat det, så är vi fortfarande vänner, men han gillar mig bara som vän.

_{Skrivet av Lemon:}

GUUUD! Jag längtar också så sjukt efter exakt det, har längtat i flera månader.

_{Skrivet av Miskel:}

Haha åh skoja inte! Mina vänner hatar mig för att jag börjar lyssna på lucia låtar och pynta mitt rum i september ^^♥

_{Skrivet av Obliviate_:}
Snott från tumblr, men;

I don’t get help because I am the helper.

I’m sure I’m not the only person who can relate to this. You’re the friend who helps everyone, gives them advice when they need it, tells them they’re perfect when they feel ugly, and help them with their relationships even though you’ve never been in one yourself. But then the time comes around for you to be sad, for you to need help, and they’re not there to give it. Sure, sometimes you may not tell people you need help when you need it, but when you do tell everyone just ignores the fact and continues on with their lives like you don’t matter. And then the next day they come to you for more help.

I’ve gotten to the point where I don’t even care if I get their help or not. I wouldn’t even know what to do if they did offer help, I’ve never been on the other side of the relationship and I would feel out of place if I was. I’ve become better at dealing with my feelings and problems myself rather than telling anyone or even anything.

Det där är jag i ett nötskal...

_{Skrivet av Borttagen:}


spik

_{Skrivet av ikka:}
Usch, jag har en så kluven relation till min pappa. Mina föräldrar är skilda och jag bor hos dem varannan vecka. Och pappa är aldrig, aldrig hemma när jag och M är hos honom. Han brukar kunna komma förbi någon enstaka gång och hämta något, sedan åker han tillbaka hem till L igen. Det värsta är de gångerna när han har lyckats komma förbi strax före middagstid och börjar lägga sig i vad vi ska äta, för då börjar jag ofrivilligt tänka att "åh, pappa kanske vill laga mat och äta med oss ikväll?" Men det händer aldrig. Han plockar fram något, hämtar det han skulle hämta och drar igen, för L klarar tydligen inte att ta hand om sig själv och den av hennes söner som bor hemma. Och det fåtal gånger han faktiskt äter med oss vill han alltid kolla på TV samtidigt. Nä, pappa måste alltid laga mat åt L och åka och handla och fixa bilar och allt vad det nu kan tänkas vara. Han verkar verkligen tycka att det är helt och hållet själv klart att jag och M, två tonårstjejer, klarar av att sköta ett hushåll bättre än L som alltid gjort allt ensam i de <20år hon haft barn innan pappa kom in i bilden. M tränar dessutom tre kvällar i veckan & då är det alltid jag som får göra allt ensam. Om jag är borta så mycket som en kväll ringer han alltid henne och frågar om hon vill ha hjälp, men aldrig till mig. Visst, jag är vuxen på pappret, men hon är 16 och klarar sig mycket väl själv. Tur i alla fall att de dagar hon tränar är dagar som J brukar kunna komma över. Annars vet jag inte hur länge jag hade stått ut.

Det tragiska med hela situationen är att jag för längesedan kommit till en punkt där jag egentligen inte vill ha pappa hemma. Han är jättejobbig - han sätter alltid på radion på högsta volym, går runt i hela lägenheten och pratar högt i telefonen eller sätter sig utanför Ms rum när hon ska sova och börjar knappa högt på tangentbordet så att hon blir störd. Säger man till honom något av detta, vilket vi gör nästan varje gång, blir han bara sur & om man ger igen med samma mynt blir det ännu värre. Han kan liksom inte bara sköta sina egna saker själv heller utan pratar alltid om hur jobbigt det är att L mår så dåligt, att han alltid måste göra en massa jobbiga saker, att han måste ta hand om farmor, att han inte har några pengar o.s.v. Han har inte ens ett jobb, så det är inte som om han har ont om tid, egentligen. Han frågar aldrig hur det är med någon annan.

Det värsta av allt; han säger alltid att han är så himla ledsen över att han inte är hemma & att han älskar oss mycket mer än L. Vi är hans barn, så rimligtvis borde det vara sant, men han har slutat visa det för längesedan. Alla idiotiska beslut han tar, alla dumheter han gör & alla gånger han sårat mig, M & antagligen mamma (innan hon lämnade honom) gör att jag inte klarar av att säga att jag älskar honom tillbaka. Jag antar att jag gör det, men jag vet inte. Som han beter sig så förtjänar han det inte oavsett.

Det vore ganska underbart att flytta hemifrån och bara slippa allt, men det går inte, för jag har knappt några pengar & jag kan inte bara lämna M heller. Jag skulle antagligen må bättre om jag bodde helt hos mamma, men det vill jag inte heller, för hon bor 3 mil från stan. Då skulle det vara så mycket krångligare att träffa kompisar mitt i veckan & åka hem sena nätter. Och ärligt talat så vet jag inte om hennes ekonomi skulle klara det. Dessutom tror jag att hon skulle känna sig skyldig att vara hemma med oss och det skulle gå ut över hennes relation med E.

Fan, jag brukar egentligen inte må speciellt jobbigt över det här. Varför var jag tvungen att tänka igenom allt för >.< Kakor till den som orkat läsa hela!