JosefinFini
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Myling: Skrivet av Borttagen: Skrivet av JosefinFini: Spoiler:
Tryck här för att visa!
Hjälp, hjälp, hjälp!
Det är blodfläckar på mitt lakan. Tre raka sträck. Blod från såren. Vad fan ska jag göra? Lakanet är vitt, det finns ingen chans att mamma kommer missa det när hon ska tvätta.
Vad fan ska jag göra?!
Jag är larvig, men alltså jag är så orolig. Tänk om hon ser. Tänk om någon får reda på det. Hjälp
Hände mig en gång.. jag tog en trasa med vatten, gned tills det inte såg ut som streck längre utan bara en stor fläck och tog en cola till rummet, "råkade" hälla just där och kastade allt i tvätten. Väntan på att hon skulle tvätta färdigt var H-E-M-S-K o.O
Ja det kan ju funka. Eller tvätta själv?
Om man har tvättmaskin hemma så kan det funka, men vi bor i en lägenhet och får tvättid knappt en gång i veckan, och kan inte bara ner och tvätta när som helst hehe  Det är samma för oss. Äh, det får gå som det går helt enkelt.
 
10 nov, 2013 23:08
|
|
Borttagen
|
Skrivet av JosefinFini: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Myling: Skrivet av Borttagen: Skrivet av JosefinFini: Spoiler:
Tryck här för att visa!
Hjälp, hjälp, hjälp!
Det är blodfläckar på mitt lakan. Tre raka sträck. Blod från såren. Vad fan ska jag göra? Lakanet är vitt, det finns ingen chans att mamma kommer missa det när hon ska tvätta.
Vad fan ska jag göra?!
Jag är larvig, men alltså jag är så orolig. Tänk om hon ser. Tänk om någon får reda på det. Hjälp
Hände mig en gång.. jag tog en trasa med vatten, gned tills det inte såg ut som streck längre utan bara en stor fläck och tog en cola till rummet, "råkade" hälla just där och kastade allt i tvätten. Väntan på att hon skulle tvätta färdigt var H-E-M-S-K o.O
Ja det kan ju funka. Eller tvätta själv?
Om man har tvättmaskin hemma så kan det funka, men vi bor i en lägenhet och får tvättid knappt en gång i veckan, och kan inte bara ner och tvätta när som helst hehe Det är samma för oss. Äh, det får gå som det går helt enkelt.
Jadå ♥ hon kanske inte ens märker det
Erbjud dig att gå ner med henne till tvätten kanske, och försök distrahera henne 
Om du tror att hon skulle ta det med förståelse så kan du ju också berätta för henne.
10 nov, 2013 23:58
|
|
Borttagen
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!Fars dag..
Det har alltid varit en av de dagarna jag skyr mest på hela året. Jag blir alltid så kluven, vet inte alls hur jag ska bete mig..
Köpte ett kort. ”Grattis på fars dag, du är bäst!”
- C trodde att det var till pappa, men det var C som fick det tillsammans med en present istället.
..För pappa är inte bäst. Hur fruktansvärt ont det än gör att skriva det. Har aldrig riktigt vetat hur jag ska tackla fars dag..
Vi åkte dit en stund iaf.
Köpte två Lindt-chokladkakor till honom. Han blev glad. Och hon pratade och tråkade och ratade och smutskastade som vanligt. Inte oss, men alla som inte var närvarande. När vi inte är närvarande säger hon förmodligen samma sak om oss.
Pappa satt tyst som vanligt med tom blick och nickade bara.
..Men något som var ännu jobbigare idag var att jag, vid två tillfällen, höll på att kalla J (min svärfar) ”pappa”. Hann precis hindra mig själv. Jag vet inte alls var det kom ifrån eller varför.. Men jag blev väldigt ledsen över det.. Jag hatar verkligen att säga det här men J har varit mer som en pappa för mig än vad pappa har varit.. Det har alltid gått att prata med honom och han liksom.. lyssnar.
Vet inte om det var något undermedvetet som spökade.. Men det var tur att jag hann hejda det iallafall. Vet inte alls hur han hade reagerat om jag hade råkat säga det. Eller hur jag själv hade reagerat.
Hm..
Jag lärde mig att han fungerar så, bara.. Att pappa är som han är. Jag vet hur han fungerar.
Men det gör lika ont ändå.
Jag skulle bara vilja ha något litet tecken på att han saknar oss.
Något.
11 nov, 2013 00:45
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!Fars dag..
Det har alltid varit en av de dagarna jag skyr mest på hela året. Jag blir alltid så kluven, vet inte alls hur jag ska bete mig..
Köpte ett kort. ”Grattis på fars dag, du är bäst!”
- C trodde att det var till pappa, men det var C som fick det tillsammans med en present istället.
..För pappa är inte bäst. Hur fruktansvärt ont det än gör att skriva det. Har aldrig riktigt vetat hur jag ska tackla fars dag..
Vi åkte dit en stund iaf.
Köpte två Lindt-chokladkakor till honom. Han blev glad. Och hon pratade och tråkade och ratade och smutskastade som vanligt. Inte oss, men alla som inte var närvarande. När vi inte är närvarande säger hon förmodligen samma sak om oss.
Pappa satt tyst som vanligt med tom blick och nickade bara.
..Men något som var ännu jobbigare idag var att jag, vid två tillfällen, höll på att kalla J (min svärfar) ”pappa”. Hann precis hindra mig själv. Jag vet inte alls var det kom ifrån eller varför.. Men jag blev väldigt ledsen över det.. Jag hatar verkligen att säga det här men J har varit mer som en pappa för mig än vad pappa har varit.. Det har alltid gått att prata med honom och han liksom.. lyssnar.
Vet inte om det var något undermedvetet som spökade.. Men det var tur att jag hann hejda det iallafall. Vet inte alls hur han hade reagerat om jag hade råkat säga det. Eller hur jag själv hade reagerat.
Hm..
Jag lärde mig att han fungerar så, bara.. Att pappa är som han är. Jag vet hur han fungerar.
Men det gör lika ont ändå.
Jag skulle bara vilja ha något litet tecken på att han saknar oss.
Något.
Spoiler:Tryck här för att visa!Det är inte konstigt som du känner… min ''riktiga'' pappa dog nästan 7 månader innan jag föddes. Innan jag fyllde ett år träffade min mamma en annan, Niklas, som flyttade in med oss, och när jag var fyra år så gifte de sig. Det är Niklas som jag kallar för pappa och så vidare, för jag kommer ju inte ihåg någon tid innan han var min pappa liksom? Han har ju alltid funnits i bilden och han har gjort allting som pappor ''ska'' göra. Körde mig till skolan på min första skoldag, tog med mig på bio, ringde till skolan när folk hade varit elaka med mera. Well, det kanske inte den här ''J'' har, men det jag menar är att det är inte alltid så att det är pappan i blod som har fått dina pappakänslor. Om du känner att din pappa inte bryr sig, åk till honom och säg hur du känner. Sen åk därifrån. Då kommer han komma på att han visst saknar dig. Och om du känner att din svärfar är mer ''riktig'' pappa för dig så är det inget konstigt, även om han inte följde med dig till skolan och allt sånt. Det jag menade med mitt sidospår var att ''everyone can be a father, but it takes a real man to be a daddy''. Därför stör jag mig också lite på när jag säger ''Mm, pappa hämtar oss'' och alla säger ''Du menar din låtsaspappa?'' Nej, jag vet lillevän att min riktiga pappa inte flyger ner från himlen och hämtar oss i sin Ferrari gjord av molntussar? ''Nej, jag menar min pappa för han är ju mer pappa för mig egentligen'', ''Aa, men han är ju ändå din låtsaspappa'' FUCK OFF. Enda gången jag nämner honom som min låtsaspappa är när jag, som nu, pratar om båda och måste ''hålla i sär de'' lite 
Men som sagt, pappor sitter i känslorna inte i blodet enligt mig... sen är det klart att man har en speciell kontakt med de som man har blodsband med, därför tycker jag ändå att du ska ha kontakt med din pappa då och då. Jag är ledsen om jag inte kunde hjälpa så mycket men uggla om du vill :3 Kram!
11 nov, 2013 07:54
|
Dracos Tvillingsyster
Elev
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!jag orkar inte.
 
11 nov, 2013 12:43
|
ikka
Elev
|
Usch, jag har en så kluven relation till min pappa. Mina föräldrar är skilda och jag bor hos dem varannan vecka. Och pappa är aldrig, aldrig hemma när jag och M är hos honom. Han brukar kunna komma förbi någon enstaka gång och hämta något, sedan åker han tillbaka hem till L igen. Det värsta är de gångerna när han har lyckats komma förbi strax före middagstid och börjar lägga sig i vad vi ska äta, för då börjar jag ofrivilligt tänka att "åh, pappa kanske vill laga mat och äta med oss ikväll?" Men det händer aldrig. Han plockar fram något, hämtar det han skulle hämta och drar igen, för L klarar tydligen inte att ta hand om sig själv och den av hennes söner som bor hemma. Och det fåtal gånger han faktiskt äter med oss vill han alltid kolla på TV samtidigt. Nä, pappa måste alltid laga mat åt L och åka och handla och fixa bilar och allt vad det nu kan tänkas vara. Han verkar verkligen tycka att det är helt och hållet själv klart att jag och M, två tonårstjejer, klarar av att sköta ett hushåll bättre än L som alltid gjort allt ensam i de <20år hon haft barn innan pappa kom in i bilden. M tränar dessutom tre kvällar i veckan & då är det alltid jag som får göra allt ensam. Om jag är borta så mycket som en kväll ringer han alltid henne och frågar om hon vill ha hjälp, men aldrig till mig. Visst, jag är vuxen på pappret, men hon är 16 och klarar sig mycket väl själv. Tur i alla fall att de dagar hon tränar är dagar som J brukar kunna komma över. Annars vet jag inte hur länge jag hade stått ut.
Det tragiska med hela situationen är att jag för längesedan kommit till en punkt där jag egentligen inte vill ha pappa hemma. Han är jättejobbig - han sätter alltid på radion på högsta volym, går runt i hela lägenheten och pratar högt i telefonen eller sätter sig utanför Ms rum när hon ska sova och börjar knappa högt på tangentbordet så att hon blir störd. Säger man till honom något av detta, vilket vi gör nästan varje gång, blir han bara sur & om man ger igen med samma mynt blir det ännu värre. Han kan liksom inte bara sköta sina egna saker själv heller utan pratar alltid om hur jobbigt det är att L mår så dåligt, att han alltid måste göra en massa jobbiga saker, att han måste ta hand om farmor, att han inte har några pengar o.s.v. Han har inte ens ett jobb, så det är inte som om han har ont om tid, egentligen. Han frågar aldrig hur det är med någon annan.
Det värsta av allt; han säger alltid att han är så himla ledsen över att han inte är hemma & att han älskar oss mycket mer än L. Vi är hans barn, så rimligtvis borde det vara sant, men han har slutat visa det för längesedan. Alla idiotiska beslut han tar, alla dumheter han gör & alla gånger han sårat mig, M & antagligen mamma (innan hon lämnade honom) gör att jag inte klarar av att säga att jag älskar honom tillbaka. Jag antar att jag gör det, men jag vet inte. Som han beter sig så förtjänar han det inte oavsett.
Det vore ganska underbart att flytta hemifrån och bara slippa allt, men det går inte, för jag har knappt några pengar & jag kan inte bara lämna M heller. Jag skulle antagligen må bättre om jag bodde helt hos mamma, men det vill jag inte heller, för hon bor 3 mil från stan. Då skulle det vara så mycket krångligare att träffa kompisar mitt i veckan & åka hem sena nätter. Och ärligt talat så vet jag inte om hennes ekonomi skulle klara det. Dessutom tror jag att hon skulle känna sig skyldig att vara hemma med oss och det skulle gå ut över hennes relation med E.
Fan, jag brukar egentligen inte må speciellt jobbigt över det här. Varför var jag tvungen att tänka igenom allt för >.< Kakor till den som orkat läsa hela!
  [img]http://25.media.tumblr.com/cb4eaa8e97
11 nov, 2013 14:00
|
Elma00
Elev
|
Myling 5hehnaz
Så som jag har fattat det, så är vi fortfarande vänner, men han gillar mig bara som vän.
 
11 nov, 2013 14:56
Detta inlägg ändrades senast 2013-11-11 kl. 18:27
Antal ändringar: 1
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!Fars dag..
Det har alltid varit en av de dagarna jag skyr mest på hela året. Jag blir alltid så kluven, vet inte alls hur jag ska bete mig..
Köpte ett kort. ”Grattis på fars dag, du är bäst!”
- C trodde att det var till pappa, men det var C som fick det tillsammans med en present istället.
..För pappa är inte bäst. Hur fruktansvärt ont det än gör att skriva det. Har aldrig riktigt vetat hur jag ska tackla fars dag..
Vi åkte dit en stund iaf.
Köpte två Lindt-chokladkakor till honom. Han blev glad. Och hon pratade och tråkade och ratade och smutskastade som vanligt. Inte oss, men alla som inte var närvarande. När vi inte är närvarande säger hon förmodligen samma sak om oss.
Pappa satt tyst som vanligt med tom blick och nickade bara.
..Men något som var ännu jobbigare idag var att jag, vid två tillfällen, höll på att kalla J (min svärfar) ”pappa”. Hann precis hindra mig själv. Jag vet inte alls var det kom ifrån eller varför.. Men jag blev väldigt ledsen över det.. Jag hatar verkligen att säga det här men J har varit mer som en pappa för mig än vad pappa har varit.. Det har alltid gått att prata med honom och han liksom.. lyssnar.
Vet inte om det var något undermedvetet som spökade.. Men det var tur att jag hann hejda det iallafall. Vet inte alls hur han hade reagerat om jag hade råkat säga det. Eller hur jag själv hade reagerat.
Hm..
Jag lärde mig att han fungerar så, bara.. Att pappa är som han är. Jag vet hur han fungerar.
Men det gör lika ont ändå.
Jag skulle bara vilja ha något litet tecken på att han saknar oss.
Något.
Spoiler:Tryck här för att visa!Det är inte konstigt som du känner… min ''riktiga'' pappa dog nästan 7 månader innan jag föddes. Innan jag fyllde ett år träffade min mamma en annan, Niklas, som flyttade in med oss, och när jag var fyra år så gifte de sig. Det är Niklas som jag kallar för pappa och så vidare, för jag kommer ju inte ihåg någon tid innan han var min pappa liksom? Han har ju alltid funnits i bilden och han har gjort allting som pappor ''ska'' göra. Körde mig till skolan på min första skoldag, tog med mig på bio, ringde till skolan när folk hade varit elaka med mera. Well, det kanske inte den här ''J'' har, men det jag menar är att det är inte alltid så att det är pappan i blod som har fått dina pappakänslor. Om du känner att din pappa inte bryr sig, åk till honom och säg hur du känner. Sen åk därifrån. Då kommer han komma på att han visst saknar dig. Och om du känner att din svärfar är mer ''riktig'' pappa för dig så är det inget konstigt, även om han inte följde med dig till skolan och allt sånt. Det jag menade med mitt sidospår var att ''everyone can be a father, but it takes a real man to be a daddy''. Därför stör jag mig också lite på när jag säger ''Mm, pappa hämtar oss'' och alla säger ''Du menar din låtsaspappa?'' Nej, jag vet lillevän att min riktiga pappa inte flyger ner från himlen och hämtar oss i sin Ferrari gjord av molntussar? ''Nej, jag menar min pappa för han är ju mer pappa för mig egentligen'', ''Aa, men han är ju ändå din låtsaspappa'' FUCK OFF. Enda gången jag nämner honom som min låtsaspappa är när jag, som nu, pratar om båda och måste ''hålla i sär de'' lite
Men som sagt, pappor sitter i känslorna inte i blodet enligt mig... sen är det klart att man har en speciell kontakt med de som man har blodsband med, därför tycker jag ändå att du ska ha kontakt med din pappa då och då. Jag är ledsen om jag inte kunde hjälpa så mycket men uggla om du vill :3 Kram!
Tack.. De orden hjälpte mer än du anar. ♥
11 nov, 2013 17:24
|
Millson Lovegood
Elev
|
jag gråter och min mascara rinner men mi syster är hemma och ingen får veta . tack gud för musik på högsta volym som trycker tillbaka tårarna
 
11 nov, 2013 18:44
|
Elma00
Elev
|
Blev typ tvingad att väga mig igår... Fuck this shit.
11 nov, 2013 18:53
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen