Är det svårt att älska och bli älskad?

Ny läsare!
Det tog mig hela eftermiddagen att läsa din evighetslånga ff, men det var det värt!

oh noooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo how can you kill her?? What happend to her???

Hon får inte dööö! Inte OK!

Nej men va??!!!!!
Hon kan ju inte dö, HON FÅR INTE DÖ!!!

Jättebra!
Snälla döda henne inte!

Härmed FÖRBJUDER jag dig att döda henne! (Polis)

Kapitel 51:

~ Freds perspektiv ~

Jag satt på knä bredvid min brors säng, min hand håll lugnande i hans. Jag har nu suttit här i säkert tre timmar för att finnas där ifall något skulle hända när han vaknar upp igen. Det är min plikt som bror, syskon ska alltid ställa upp för varandra. Geroge låg skakandes under det röda duntäcket, hans röda hår var till rufast och spretade åt alla håll. Hans mörka långa ögonfransar var fuktiga av alla tårar som sipprat ut från de nötbruna ögona.
- Dö inte! Jag var tvungen att hoppa till när min bror plötsligt satte sig rat upp i sängen och flåsade högt. Hans blick var vättskrämmd.
- Geroge jag är här, du kan ta det lugnt.
- Jag måste till Conny, jag måste få se henne.
- Hon har förts till Sankt Mungos, professor Mcgonagall var här innan och berättade det.

- Professor Dumbledore? Vi skulle vilja hälsa på Conny, ursäktade jag mig.
Den gamla mannen lutade sig framåt i stolen, drog sina högra hand genom det långa vita skägget och mumlade tyst för sig själv ett långt tag.
- Snälla professorn, jag gör allt för er bara jag får träffa Conny igen, snälla. Snyftade George.
- Jag anser inte att det skulle vara några som helst problem med att låta er besöka miss Hamilton, log rektor vänligt mot oss. Han reste sig sakta upp ur den röda sammets fåtöljen och sa sedan:
- Ta tag i mina händer.
Jag och Geroge tog tag i varsin hand och sekunden efter lyftes våra fötter från golvet och ett illamåned rus for genom kroppen. Men sekunden efter stod jag vingligt på en plan yta igen. Doften av sjukhus fyllde mina lungor medan jag och min bror stapplade iväg mot den riktningen som rektorn visade oss.
- Här är det George, sal 458. Mumlade jag och la en brodelig hand på hans axel innan han höjde sin för att dra ner handtaget in till det rum där hans döende tjej låg i.