(PM)Albus Potter

känner igen mig.....
vi har också en hel del läxor (inte så mycket som du men...) och så har jag massa aktiviteter, jag spelar alt fiol och så vill mina ko0mpisar vara med mig helatiden efter skolan...
lite svårt att hinna mugglis också....

di är förlåten

Ledsen för tiden, men NU kommer mer

På eftermiddagen samma dag visste Albus, Ellie och Sco inte riktigt vad de skulle göra. För en gångs skull var de klara med alla läxor, och vädret utomhus var grått och slaskigt.
Ellie satt framför brasan och läste en tjock bok om quidditch, och Albus och Sco spelade trollkarlschack, men det började bli tråkigt när de var inne på fjärde omgången.
Ellie gav till en stor suck, och lade ner boken på bordet med en hög duns.
"Ska vi inte gå och hälsa på Hagrid?” frågade hon. ”Det var evigheter sen sist.”
Albus hade inte tänkt på saken tidigare. De hade knappt träffat Hagrid någonting på sistone.
”Jo, det gör vi”, sa Albus. ”Kom, så går vi med en gång.”
De beslöt sig för att ta med osynlighetsmanteln eftersom det inte alls var lång tid kvar tills det blev mörkt ute, och de visste inte hur länge de fick vara borta.
När de var framme vid stugan höjde Albus näven och knackade tre gånger på den enorma trädörren.
”Kommer”, grymtade Hagrid inifrån stugan och bara någon sekund senare flög dörren upp på vid gavel. Hagrids ansikte såg först rätt uttråkat ut, men när han såg vilka det var som knackat lös han upp.
”Nämen hej! Va kul å se er, de va ett tag sen va?” skrockade han. ”Kom in, kom in!”
Albus, Ellie och Sco steg in i stugan, som inte längre stank av böjsvansavföring och mosade gråsuggor.
”Ja har precis gjort te, slå er ner bara, känn er som hemma”, sa Hagrid som om de aldrig vart där förut, medan han viftade med sin gigantiska vänsterhand. Det var då Albus lade märke till något han inte gjort tidigare.
”Vad har du gjort med handen Hagrid?” utbrast han. Hagrids högerhand var nämligen inlindad i ett tjockt bandage och en gul fläck mellan tummen och pekfingret tydde på att han hade ett stort sår där under. Ellie och Sco sa ingenting, men de hade också lagt märke till bandaget.
”Åh, du menar de här?” sa Hagrid och betraktade sin högerhand som om den såg ut precis som vanligt. ”De här e inget.”
Albus trodde inte på Hagrid. Med tanke på hur tjockt bandaget var märktes det att det måste vara ett stort sår där under, och det måste göra väldigt ont, men Albus sa inget mer, utan hjälpte istället Hagrid med att hälla upp teet. Det gick inte så bra för Hagrid eftersom han inte var van vid att använda vänsterhanden.
Albus kunde inte hindra att blicken fastnade på Hagrids hand då och då, och det såg ut som om Ellie och Sco också hade svårt att inte titta. Ingen sa någonting på ett tag, och det blev som en slags pinsam tystnad.
Plötsligt harklade Hagrid sig.
”Hur går de me träningen då?” frågade han.
”Jo, det går väl bra antar jag”, sa Ellie.
”Quidditchfinalen är ju imorgon”, tillade Albus, och ett plötsligt glädjerus for genom kroppen, men det försvann snart.
”Ja juste, ja hörde de. Då ska ja allt sitta på läktaren och heja!” sa Hagrid.
Albus lös upp. Likaså gjorde Ellie. Som tur var bjöds de inte på några stenkakor eller andra bakverk från Hagrid. Det räckte med teet, som smakade ungefär som att slicka på en maskros.
Hagrid slog sig ner på en stol mittemot Albus och greppade sin tekopp, vilket han råkade göra med högerhanden. Han grimaserade, men tog sedan upp koppen med vänsterhanden och tog en stor klunk.
”Öh, vad hände med böjsvansarna då?” frågade Albus för att bryta den obehagliga tystnaden som uppstått igen.
”Öh…Ja…släppte ut dom”, sa Hagrid. Rösten lät lite sorgsen.
”Vad bra”, sa Albus, fast han ångrade sig. ”Öh, jag menar, vad sorgligt.”
Det blev bara värre desto mer Albus försökte tillägga, så han höll tyst och smuttade lite på sitt te istället.
Det blev ett ganska kort besök den här gången, fast det hade börjat bli mörkt ute, så de slängde på sig osynlighetsmanteln för säkerhets skull.
Det var tur, för bara några sekunder senare stannade de plötsligt upp. Det hördes steg från någonstans i närheten, och när Albus vände på huvudet såg han genast vem det var. Det var rektorn själv, professor Snigelhorn. Ellie och Sco hade också sett honom.
”Han är på väg mot Hagrids stuga”, viskade Ellie.
”Vi följer efter”, sa Albus. Utan att tveka smög de sig tillbaka mot stugan, några meter bakom professor Snigelhorn. De kunde se hur han höjde näven och knackade på dörren, och kort därefter svängde den upp. Albus, Ellie och Sco han nätt och jämt smita in genom dörren efter Snigelhorn innan Hagrid stängde den efter dem.
”Hur är det med handen, Hagrid?” frågade professor Snigelhorn med sin vanliga hesa röst.
”Jodå, de e fint, mycke bättre än förut”, svarade Hagrid. Snigelhorn började stega runt i stugan, med händerna bakom ryggen och magen som sköt fram ur den tajta klädnaden.
”E de något särskilt som för rektorn hit ikväll?” sa Hagrid efter ett tag. Snigelhorn stannade upp och slog sig ner på stolen som Albus hade suttit på bara några minuter tidigare.
”Jag undrade bara hur det gick med allt”, sa Snigelhorn.
”Jodå, det gick fint”, sa Hagrid. Albus blev lätt irriterad över att han inte förstod vad de snackade om.
”Så de var lätta att handskas med?” frågade Snigelhorn.
Vadå? Vilka var lätta att handskas med? Albus hade lust att fråga, men det gick ju såklart inte.
Hagrid gav till ett skrockande skratt medan han höll sig för den stora magen.
”Nej, såklart inte. Sen när har inferier vart lätta å handskas med?”

bra

Lika bra, som alltid!
Haha, ja?

lika bra som alltid, love it!

Jättebra

Snygg bild, Johanna.!

meeeeeeeeeeer

meer!