prs yehet & kkaebsong

"Förlåt, jag skämtade bara." försäkrar Joshua, rynkar på näsan när Zihao nyper extra hårt i hans kinder. Det är lättare att skämta och ignorera sina problem för honom, hur löjligt det än må låta för andra. "Men det skulle ju inte vara något problem om jag somnar." påpekar sextonåringen med ett svagt litet leende, han hade ändå inga planer på att skämta om något liknande igen. Han lutar huvudet mot kudden medan tummen försiktigt stryks över den lena huden tillhörande Zihaos kind. Det spelar ingen roll, de båda älskar varandra och det är det enda som betyder någonting. "Nej, vi behöver inte gå in på det.. men du ska veta att jag älskar dig något förskräckligt jag också."

”Jo, jag inser det”, påpekade Zihao med ett snett leende och slöt ögonen i samband med att sextonåringen vidrörde hans kind. ”Men jag blir ändå alldeles kall inombords när du säger sådana saker”, fortsatte han ärligt och fingrade lite på den andres hand, förde den mot läpparna. Den var så otroligt liten jämfört med hans egna händer. De var rent generellt så otroligt olika varandra, nästan raka motsatser, när allt kom omkring. Men precis som de båda påpekat för varandra, så älskade de varandra ändå. Nog hade det varit udda om de bestämt sig för stt ignorera kärleken bara på grund av deras olika intressen. Nej, det var inte så det fungerade i verkligheten.
”Lova att aldrig lämna mig”, viskade Zihao som åter slutit ögonlocken, med sömnen hängandes över sig.

Med ett litet leende nickar Joshua, jo, kanske det skrämmer folk istället för att roa dem.
"Jag ska sluta.." försäkrar sextonåringen i en liten viskning, känner värmen stiga när Zihao för hans fingrar mot läpparna. Försiktigt stryker Joshua tummen över den andres underläpp, än en gång kan han inte undgå att bli road av storleksskillnaden på deras händer. Mycket skiljer dem åt, händernas storlek är en av många aspekter. Ögonen granskar det lugna ansiktet framför Joshua, märker hur sjuttonåringen sluter ögonlocken och bestämmer sig för att göra detsamma. "Jag lovar."

Betydligt lugnare än för någon minut sedan, sprack läpparna upp i trött, men genuint, leende.
”Tack”, mumlade Zihao sömndrucket och kisade mot Joshua med trötta ögon. ”Om du bryter det löftet kommer jag att bita dig riktigt hårt i tårna..” Oj, vilket hot utan dess like. För det var så otroligt läskigt och hemskt att någon gnagde på ens tår? Han måste verkligen ha varit trött, om det var det bästa hotet han kunde komma att tänka på. Som svar på funderingen, gäspade han stort vilket åter tvingade igen ögonlocken.
”Bli inte rädd om du vaknar och finner en pälsig sak bredvid dig, förresten. Det är inte mitt fel att jag fallit ur fas”, viskade sjuttonåringen sedan sluddrigt innan han klängde sig fast vid Joshua och somnade inom loppet av några sekunder.

Joshua skrattar lätt, känner hur tröttheten tar tag i honom samtidigt som Zihao ser på honom med trötta ögon.
"Vilket läskigt hot du gav där," skämtar sextonåringen, granskar den sömniga sjuttonåringen bredvid sig och sluter sina ögonlock han också. "Helt ärligt har jag ingenting emot det." Dock märker han hur slytherineleven redan somnat innan han hunnit säga klart meningen. Med ett litet leende låter han sin egna kropp falla ner i sömn.

Den natten sov Zihao som en stock. Armarna höll sig hårt lindade om Joshua, utan att släppa taget en endaste gång. Hans undermedvetna verkade vara på samma sida som sjuttonåringen själv - att aldrig släppa taget. När solens första stålar slutligen spred sitt ljus genom den svala, dunkla salen, stönade han och borrade ner ansiktet i sextonåringens axel. Det var först då som Zihao insåg att någonting kändes annorlunda, eller rättare sagt fel. Med ett ryck slog han upp ögonlocken och satte sig upp i sängen, med händerna fingrandes bakom sig. Och där var den - den där ytterst irriterande, yviga svansen. Helvete.
”Joshua”, väste slytherineleven och klappade den yngre på kinderna. ”Vakna, din slöfock, jag måste klaga om livet och alla dess hinder.”

Det tar en stund för Joshua att ens kunna uppta den äldres ord. Trött kisar han upp mot sjuttonåringen med ett gnäll och borrar ner sitt ansikte hos den andres bröstkorg. Första gången på evigheter som sextonåringen sovit såpass bra.
"Vad är det?" muttrar han och gnuggar sig om ögonen ett par gånger innan han vänder uppmärksamheten mot Zihao. Blicken glider dock direkt ner till den svarta, yviga svansen. "Jag visste inte att du kan förvandla en del.. men inte resten av kroppen."

”Nej, inte jag heller. Så med andra ord är det ditt fel”, gnällde Zihao och fortsatte att löst slå på sextonåringen. ”Titta på den, jag kan inte gå omkring med en svans, Joshua. Det är inte normalt!” Han gömde ansiktet i den andres bröstkorg ett slag innan han vände ansiktet mot Joshua igen. Ja, han tänkte skylla allt på den yngre som vanligt, då kändes allting genast mycket bättre. Med tankenöt att det aldrig hänt innan så var det även väldigt lätt för honom att lägga skulden på sextonåringen.

Än en gång finner Joshua sig att stirra förolämpat på sjuttonåringen. Visserligen är det underligt att en svans dykt upp mitt från ingenstans när de två väl funnit varandra igen. Men hans fel?
"Mitt fel?" förbryllat rynkar sextonåringen på ögonbrynen och rör försiktigt vid den yviga mörka svansen. "Hur är det här mitt fel?" Nej, det är absolut inte normalt. "Du kanske får skippa skolan idag, madam Pomfrey kanske vet vad som hänt."

Zihao spärrade upp ögonen och skakade på huvudet.
”Du får inte, jag upprepar inte, berätta för henne. Vet du hur många gånger hon stuckit mig med de där hemska nålarna?” Sade han och kände hur huden knottrade sig vid bara tanken. Sprutor, usch och fy, det var det absolut värsta han visste. Han hade hellre en svans än att bli stucken med en nål. ”Och det är visst ditt fel, du gör uppenbarligen min stackars kropp förvirrad”, fortsatte han anklagande.