Prs(Dragon Fantasy)

Uriah bet sig i läppen och lät sig omfamnas, men kramade inte tillbaka. "Mina... Kan vi gå till klippan? Vi behöver tala om... Saker." sade han. Uriah hade faktiskt blivit förvånad över Minas beteende, hon hade senaste tiden smitit från honom så att hon nu var villig att krama honom var något rätt överraskande. Och sorgligt, med tanke på att de antagligen inte skulle vara ihop länge till.

"Vad är det?" sa Mina med rynkad panna och släppte honom. Hon hade trott han skulle bli glad men inte det. Men hon följer med honom till klippan, något var fel, mycket fel.

Uriah satte sig ner. Han var tyst en stund, det var svårt att hitta de rätta orden. "De senaste veckorna har jag varit rätt... På, om man ska säga det så.." började. Ju längre Uriah kom i att förklara hur han kände för Mina desto mer förstod de båda vad som skulle ske, och det blev lättare för Uriah att tala. Han kunde äntligen förklara för Mina varför han var så kontrollerande och hur osäker han kände sig. Tillslut tystnade han och såg på Mina. "Jag måste få veta om det här är bra för oss. Om så för bara några dagar Mina, är jag rädd att det inte är vi." mumlade han lågt. "Jag älskar dig fruktansvärt mycket, men allt... Det här är för mycket för mig att hantera just nu... Det blir ara som lite vila eller så!" fortsatte Uriah och såg bedjande på Mina.

Mina bara såg på honom och det syntes att hon inte tog det bra.
"Okej." sa hon bara neutralt och kom upp på fötter vände honom ryggen utan ett ord utan set så hur illa han gjorde henne. Hon kanske förstod det eller skulle göra det senare nu var hon vara arg och ledsen men framförallt sårad.

Uriah suckade tungt då hon såg Minas reaktion. Helst av allt ville han springa efter, men nu behövde han pröva om han blev bättre. Han hoppades, även om han försökte att inte tänka så, att Mina nu inte skulle gå vidare eller vad man skulle kalla det. Fast det hade hon kanske redan gjort med Tristan? Än en gång suckade Uriag tungt oh lade sig på klippan. Det ända som kunde hjälpa just nu var lite sömn.

Mina knuffa sig förbi ett par småungar och drog sitt svärd. Hejdlöst och hjärtlöst gjorde hon anfall mot dockan eller mer krossade den. Hennes ögon var mörka och skoningslösa som förr.

(Kör lite tristan här)

Tristan råkade se Mina då hon tränade och suckade, han visste genast vad som hänt. Han kom fram till henne, slog svärdet ur hennes hand med sitt eget och lade en arm om henne. "Ta det lugnt Mina. Du kan prata med mig om du vill. Men kom ihåg att om det inte vart han hade det varit du och om ingen gjort det hade ju du fått lida. Det var nog bäst så."

"Om vad? Att han inte vill ha mig längre." skriker Mina och knuffar bort honom. Som alltid när hon hade känslor hon inte kunde kontrolera dem och de utlöpte i ilska, hat och vilja att vilja slåss.

Tristan skakade på huvudet och gick för att tala med Uriah. Han hittade honom sovandes på klippan, och slog till honom. Uriah vaknade genast, "AJE!" muttrade han. "Åh, du." väste han än argare när han såg att det var Tristan. Tristan sjönk ner vid Uriah och började tala om Minas humör och beteende. Uriah suckade och förklarade att det var bäst att ta en paus, då han kände att han var för på och Mina inte längre tyckte om honom ändå. Han skakade på huvudet.
Om Mina varit här nu alltså!, tänkte Tristan roat

Mina rasade genom lägret stack hål på träningsdockorna, knuffade nya lägermedlemmar som var i vägen och slog sönder ett fönster. Hon kunde inte hindras, inte stoppas försen Keiron knuffade ner henne med en hov över hennes bröstkorg.