De utvalda

Ethans sömn var tur nog relativt drömlös även om han mumlade något då och då och drog Eletha mot sig.
Han vaknade upp av att Elpir kom och slickade honom i ansiktet. Bredvid hingsten stod Morier.
Långsamt satte sig Ethan upp och gäspade till.

Eletha vaknade så Ethan satte sig upp. Hon gäspade och log mot hästarna, "Morgon." sa hon till alla som hälsning och satte sig upp.

Hästarna gnäggade som svar och Elpir puffade mjukt på Ethan. Hans mage kurrade nu högt till. "Jag har mer aptit idag" log han. Han kände sig mycket bättre också...bara han lätt bli att tänka på männen så försvann nästan hålet.
Ethan ställde sig upp och drog på sig sin skjorta och börja fumla i sadelväskorna efter mat.

"Vad bra." log Eletha till svar och skrattade lätt åt att han var hungrig vilket hon också var det hade inte blivit mycket till mat för gårdagen och hon smekte sakta Moriers mule som sträckts mot henne.

Ethan fick fram bröd och några skivor kött. Han räckte hälften till Eletha och började sedan äta sin del. Och den slank snabbt in.
Då han var klar satte han sig med benen i kors under sig. Han kände försiktigt på såret över ögat.

Eletha tog emot maten och åt hungrigt upp och granskade Ethan, "Hur känns det?" frågar hon oroat om det skulle vara värre än hon befarat.

"Det känns okej..." sa Ethan. Med självaste ögat var det ingen fara, och inte heller såret över det. Det var bara en tunn röd strimma. "Kanske blir ett litet ärr". Han log lugnande mot Eletha och gav henne en snabb kram.

"Jo....." sa hon och kramade om honom, "Jag har totalt misslyckats att få dig ärrfri." sa hon bedrövat och suckade. Han såg inte ut som henne men skulle han fortsätta i denna takt så vem visste?

Ethan log lätt mot henne och smekte hennes kind. "Jag skulle ändå fått ärr, vem vet, jag kanske skulle ha råkat skära mig någon dag? Eller snubblat på en gren? Det är inte ditt fel". Han kysste henne mjukt i nacken och smekte henne över håret.

"Jag vet, men ändå." sa hon ledsamt och lutade sitt huvud mot hans axel, "Det är en annan sak att snubbla på en gren eller att få en kniv kastad mot sig." sa hon nästan gråtfärdigt, men hon grät inte, det gjorde Eletha aldrig, eller mycket sällan.