Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna ler. Sedan ser hon på armen och suckar. Hon hatade 13s påhitt till lektioner som.
"Dags för att snacka taktik med en massa ungar", säger hon med en fejkad glädje.

"Woho"säger Thalia med fejkad glädje och upphetsning över det hela, hon förstod inte grejen i det hela? Men de kanske hjälpte ungarna.

Johanna ler. Hon skulle i alla fall inte vara där själv. De gick emot ännu en annan sal som de skulle få vara i. Varför kunde de inte bara vara i samma?

De kommer in i salen och ett tjugotal ansikten ser emot dem. Vissa med räddsla och andra nyfikenhet i blicken.

Johanna ser på alla ansiktena. Varför kunde hon aldrig bli behandlad som alla andra människor? Visserligen förstod hon dem, att de var rädda för dem. Men att det alltid skulle vara så, var de än gick med eller utan vapen.
"Alltså, kom igen. Väx upp. Vad tror ni, att jag ska attackera er?" får hon ur sig när ungdomarna följer dem med blicken då de går längre in i klassrummet för att sätta sig ner.

"Johanna." suckar Thalia lågt och skakar bara på huvudet åt henne. Visst förstod hon Johanna med, men hon förstod ungdomarna också. Det värsta var att hon nu tillhörde den gruppen de var rädda för, Thalia kände det konstigt att hon var med dem. Men ja, spelen hade gjort en del, hon hade inte sett sitt eget spel och det var hon glad för.

"Nej, de behöver inte stirra på mig sådär", säger Johanna surt till Thalia då hon skakar på huvudet. Ville hon ha folk som stirrade på henne jämt? Folk som var rädda för henne vart hon än gick? Det ville hon säkert inte. Johanna ville inte att de jämt skulle stirra. Det var som om de väntade på att se henne attackera dem med en yxa som nyss varit osynlig eller något.

"Jag vet." säger Thalia med mjukt tonfall och lägger hennes hand på Johannas för att lugna ner henne. "Jag vet att du känner så, men jag förstår dem med." däger hon i ursäktande tonfall till Johanna.

Även om Johanna inte gillar när Thalia snackar med den tonen till henne när hon inte är värst glad så bestämmer hon sig att inte nämna det.
"Jo, jag förstår dem också. Men det blir bara för mycket när man inte ens kan gå in i en lokal utan att få alla blickar på sig", muttrar Johanna.

Thalia suckar och himlar med ögonen, Johanna var verkligen som hon var. "Hur vet du att de stirrar på dig? Mason." säger hon smått roat, "De kanske stirrar på hur otroligt snygg jag är." ler hon roat, för hon orkade verkligen inte med Johannas humör nu.