The Marauders - Always and forever [SV]

NTonks:
Det sista jag har gjort är att slutat läsa, jag har gråtit, läst och följt denna fanatiskt, det är bara så att mina kommentarer inte har kommit fram på grunda av Internett strul, Och sen har jag glömt att posta kommentarerna igen: till de senaste kommentarerna jag inte har kommenterat på:
SÅÅÅÅ BÄST, HAR GRÅTIT ÖGONEN UT MIG ÄR HEMT JÄKLA MÅLLÖS!!!!! DENNA FANTASTISKA FANFICEN ÄR DEN BÄSTA JAG HAR LÄST!!!! DU FÅR INTE SLUTA.....
Jaaaa.... XD jag är kvar här... Hehe

Så bra! Älskar verkligen den här ficen :'DDDDD

Kapitel 77
En deppdag.
1996

Sommaren blev till höst. Remus hade nya tjänster att göra åt Fenixorden och bestämde sig för att sluta sitt jobb som assistent på ministeriet, vilket gjorde att han fick leva på det han sparat ihop under de senaste åren.
Dumbledores uppdrag åt honom hade varit ett jobb som spion bland varulvarna. Så det var det som tagit mestadels av hans liv, just den hösten. De flesta av dem hade gått över på den mörka sidan, och därför var ingen tveksam mot Remus, deras nya anhängare. Självklart var Fenrir Grårygg, varulven som i egen hög person smittat Remus för trettio år sedan, ledare över gruppen som gömde sig i skogen. Remus kände ett hugg av ilska i hjärtat när han fick syn på Grårygg, och tänkte för sig själv att tillsammans med Pettigrew, Voldemort och Lestrange låg den skräckinjagande mannen etta på hans hat-lista. Om man nu fick vara barnslig nog att ha en sådan. I alla fall i huvudet.
Det kändes inte som om han gjorde mycket nytta, men den lilla informationen han lyckades få fram rapporterade han till Dumbledore en gång i månaden.
I oktober lyckades han även träffa på henne. Tonks. Igen.
’’Remus.’’
’’Åh, hej, Nymphadora.’’
Hon reagerade inte ens på att han använde hennes förnamn, vilket hon vanligtvis hatade.
Det var den trettionde och Remus var som vanligt deppig den här helgen. Att behöva ta i ett ’’big talk’’ just nu var inte direkt vad han önskade, men självklart gick Mrs Weasley ut ur köket i nästa sekund. Och så var de ensamma. Det gick några sekunder av tystnad, innan Tonks öppnade munnen.
’’Du’’, sa hon. ’’Förlåt att jag bara stack sådär sist jag var hemma hos dig.’’
Remus log.
’’Det var ett halvår sedan. Det är lugnt.’’
’’Det kändes inte bra, bara. Det kändes så fel. Och sedan ångrade jag att jag inte ens låtit dig svara.’’
’’Men det kanske var bra. För jag visste inte vad jag skulle svara.’’
Hon lade huvudet på sned och kollade på honom. Hennes ögon var bruna. Hade de alltid varit det? Han var inte säker.
’’Förlåt att jag frågar, men...’’
Hon tystnade.
’’Vad?’’
’’...Vet du nu?’’ avslutade hon.
Remus kollade ner i bordet.
’’Snälla, Remus, prata med mig. Jag måste få veta.’’
’’Jag kan erkänna att jag har känt...’’ Han tystnade och skakade på huvudet när hjärnan tog över och han kände i hela kroppen hur fel det var. Flickans mamma var ju Sirius kusin! Och hon var så ung! Första gången Remus hade sett henne hade hon varit fyra, och då hade han själv varit vuxen. ’’Vet du, det spelar ingen roll, det skulle aldrig funka.’’
’’Varför skulle det aldrig funka?’’ sa Tonks och log.
’’Jag är för farlig’’, sa han och vände ryggen åt henne. ’’Och fattig. Och alldeles för gammal...’’
Han hörde hur hon skrattade.
’’...och uppenbarligen inte rolig nog att förstå det lustiga i situationen’’, tillade han förargat.
’’Förlåt’’, sa hon. ’’Jag har bara aldrig hört att en trettiosexåring är gammal.’’
Hon flyttade sin stol så hon satt mittemot honom igen, men han vek ner blicken. Hon lade en hand vid hans kind och vände hans ansikte mot hennes ögon. De var fortfarande glittrande bruna. ’’Och vad gällande ditt lilla pälsproblem’’, sa hon, och han kunde inte låta bli att le – ’’så bryr jag mig inte om att du är man och varg, för när du är en man, är du den bästa mannen jag någonsin kunnat önska mig.’’
För en sekund, ett ögonblick, en millisekund, var det som om de svävade på glitter. Hela världen bara stannade och de bara såg på varandra. Sen tog verkligheten över och Remus reste sig.
’’Jag är ledsen, Tonks. Jag bryr mig tillräckligt mycket om dig för att tycka du förtjänar någon bättre än mig.’’
Han vände sig bort och gick ut från köket.
’’Isåfall’’, sa hon, plötsligt med en syrlig ton. Han stannade, utan att se på henne. ’’Bryr du dig inte tillräckligt mycket om mig för att tycka att jag förtjänar den jag vill ha?’’
Han stod fortfarande helt stilla och smälte vad hon nyss sagt, innan han bestämde sig för att ignorera henne och gå ut ur rummet som om inget hade hänt.

Nu har jag läst ikapp. ^^

SÅ HIMLA FANTASTISKT BRA! ♥♥♥♥♥

JÄTTEBRA ♥
Älskar verkligen hur din ff håller sig till boken också! Hur kan man dessutom skriva så underbart? Det vill jag också! D:

Jättebra som vanligt!

Tack så förskräckligt jättemycket allihopa! ♥

Ni som diggar Remus ♥ Tonks kommer digga kapitlet. Ni andra - håll ut snart kommer det annat också


Kapitel 78
Kärleksförklaringar och utbrott
November 1996

31 oktober kom, och 31 oktober gick, lika deprimerande, mörk och livsnedbrytande som de andra 14 åren, och almanackan visade plötsligt på November.
Den första hände absolut ingenting. Den andre hände absolut ingenting. Men den tredje fick Remus besök.
’’Du borde inte komma hit nu, Nymphadora’’, sa han bittert. ’’Månen visar sig snart.’’
’’Bryr mig inte’’, sa hon hest. ’’Måste få prata med dig. Står inte ut med att du ignorerar mig helatiden.’’
’’Jag ignorerar dig inte!’’
’’Nä, just det, det gör du ju inte’’, sa Tonks sarkastiskt och lade armarna i kors. Remus suckade och gick in i köket. Tonks steg in i hallen, stängde dörren bakom sig och gick efter honom.
’’Till exempel som du gör nu.’’
En våg av ilska och frustration flög över Remus. Ingenting, ingenting som han gjorde i den här världen blev rätt. Allting blev bara fel och ett helvete varje gång. Han vände sig om så snabbt att han rev ner en teburk.
’’Vad vill du att jag ska göra? Säga att jag älskar dig så vi kan gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar? Isåfall, välkommen till verkligheten! Det finns inga lyckliga slut.’’
’’Säg inte så, Remus. Det är inte sant.’’
’’Det är precis sant! Jag har aldrig sett något mer bisarrt i hela mitt liv, än just livet! Det är som ett skämt alltihop!’’ Han kände hur ögonen brände, men slog ilsket bort känslan. Det var som om allt, allt hemskt som någonsin hänt honom, och framförallt den senaste åren, slog ner över honom som en bomb. Och som om “förrådet” där han lagrat allting, alla känslor och minnen han bara velat ta bort och ignorera, plötsligt blev överfullt och bara exploderade.
’’Man får inte vara lycklig, det är som en oskriven regel. Och om det plötsligt blir så att det börjar kännas som om det kanske kan bli okej trots allt, då vet man att ondskan bara står precis bakom hörnet, väntar på att hoppa fram och göra så att allt faller isär igen.’’
Tårarna rann och han orkade inte hålla emot längre. Här stod han, en vuxen man, och grät i sitt kök. Och plötsligt insåg han att han inte hade låtit något komma ut på femton år. Han hade aldrig brytit ihop såhär – förutom den där kvällen då han vaknat upp på sjukhus några dagar senare. Och han hade inte tillåtit sig själv att tänka så mycket – eller över huvud taget något – på Sirius efter det som hänt ett par månader tidigare. Han hade bara förträngt alla minnen och tvingat sig själv att se framåt. Och det var därför som allt bara brast nu.
’’Lyckliga slut tror vi alla på, i början’’, fortsatte Remus, och han nästan skrek. ’’Man planerar och tänker att livet kan bli rätt bra ändå, men sen rycks bara allt ur händerna på en innan man hinner tänka tanken på att det hade kunnat bli så. Och precis, precis när man börjat vänja sig och tänka att livet går vidare, så vänds allt upp och ner igen. Sen, när det börjar se ljusare ut – kras! Tillbaks där det började. I mörkret. Det här är livet.’’
’’Vad är det du säger?’’ sa Tonks förfärat. ’’Du måste...’’
’’Måste vad?Jag måste ingenting! I femton år har jag sagt till mig själv att jag måste vara tyst och inte tänka, får inte tänka på något, måste gå vidare för att något ska bli bra. Men det är slut! Jag har tappat hoppet om att någonting kan bli bra någonsin igen.’’
Han tystnade och tårarna bara rann nerför hans ärrade kinder. Tonks tog ett steg framåt och höll om honom.
’’Remus Lupin’’, sa hon. Hon pratade tyst, nästan viskandes ’’Jag älskar dig, och jag vill inget hellre än att allting blir bra för dig. Men du måste bara tro... jag vet, allt du har gått igenom och du har inte haft det lätt... men du får inte tappa hoppet. Jag kan hjälpa dig, jag lovar, om du bara låter mig...’’
’’Jag älskar dig med’’, sa Remus och höll kvar henne i sin famn. Och när han sa det, insåg han hur sant det var. ’’Varför måste allting vara så svårt?’’

Ihhh. ♥
Älskar detta kapitel, så underbart. Älskar Tonks. ♥

Nästa kapitel blir en flashback ^^