Power (Ett rollspel för alla)

(( Ja, orka ta bort det liksom! 8D Det är ju awesome! ))

((^^ Thank you very much *bockar*))

((Sorry VattenBlå, Lelia ska nog sticka iväg någonstans nu...))

Lelia drar sig tillbaka till verkligheten.
"Jag tror att jag ska gå till mitt rum och... göra nåt" säger hon osäkert och säger hejdå till Zeya innan hon går därifrån med väskan på axeln.
Hon låser upp dörren och kliver in. Hon slänger väskan på golvet och sjunker ner i sängen. Hon känner sig så tom. Den här Välsingnade-grejen var så förvirrande ibland.

Dominus suckar djupt. Han skulle inte missa Arianas uppdykande om han så låg inför döden. Och om han inte gör något kan det mycket väl vara så det ligger till. Sakta vänder han sig om och känner vattnet spola över sitt ansikte.
Där står hon, tillräckligt långt från honom för att inte bli blöt. Och tillräckligt långt bort för att han inte ska kunna attackera henne fysiskt, säger en annan, mindre välkommen, men irriterande sanningsenlig tanke. Han mönstrar henne, hon har skiftat till en yngre version av sig själv. Själv har skepnadskiftning aldrig legat för honom, kanske för att han har så mycket moraliska synpunkter om att utge sig för att vara någon annan än man är. Och här sitter han ändå och kan inte avslöja mer än sitt alias. Patetiskt. Han möter tillslut Arianas blick, och låter sina drag bli kalla, tomma och känslolösa, med varje spår av sorg utsuddat. Han är orubblig. Vad han än känner för henne själv är hon nu för tiden hans fiende, och man ska aldrig låta fienden ana ens svagheter.


Francesca noterar otydligt att Anna verkar vara på dåligt humör, och mycket riktigt bevärdigas Francesca inte ens med en hälsning innan hon rusar in på toaletten.
När hon kommer ut verkar stormen ha blåst över och hon får faktiskt sin hälsning.
Francesca stönar en aning och sätter sig upp, för att ge Anna ett sarkastiskt leende och ett mjukt "Hej Anna".

Annabeth studerar Francescas ansikte. Sarkastiskt leende.
Världens bästa idé att hälsa på någon som retar en, tänker hon ironiskt. Duktigt, Annabeth.
"Hur mår du? Och by the way, jag heter inte Anna."
Det lät lite kyligare än det var menat.

Ariana ler snett mot sin bror. Tror han ärligt att bandet som syskon har - än mindre som tvillingsyskon har - slutat fungera efter alla dessa år? Är han om möjligt ännu mindre insatt i syskonbråk och eländiga relationer nu än då?
"Tycker det är synd att du inte såg vad jag gjorde innan det var för sent." Säger hon neutralt, känslokallt och utan något som helst medlidande.

((Eh, ja, Francesca är egentligen inte den bästa på att vara snäll mot folk XD))
Francesca rynkar pannan. "Nähä, jag måste hört fel då. Jag har haft en jävla huvudvärk sen jag blev besatt, och den vill inte släppa. Själv då?" säger hon medan hon betraktar tydligen-inte-Anna.
((Skrev början av det här medan jag lyssnade på Nyancat på min brors begäran. Men jag kom inte i rätt stämning så jag stängde av ))

Dominus betraktar Ariana. Hon kan knappast mena det hon säger. Annabeths känslor är väl likgiltiga för henne. Han säger med spelat lugn, även om ingen förutom honom själv är medveten om det, "Vad vill du, Ariana?".

((It's okay ))
"Gud vad jobbigt." sa Annabeth och satte sig på sin säng. "Jag... Inget särskilt. Var och hälsade på Will, den Välsignade som fick en pil i armen. Försökte berätta vad jag trodde om den som sköt pilen, men han verkade inte fatta direkt. Och så vill Dominus göra en jävla begravning för min pappa."
Annabeth blev förvånad över hon berättade allt. Hon väntade lite spänt på Francescas reaktion.

"Den välsignade som är i sjukhusflygeln har vaknat och jag hälsade på i hans dröm. Han trodde det var jag som skjutit den där pilen, så därför är jag här för att varna Herr Perfekt om att hans fina små underbarn kanske har fler än en enda fiende." Svarar Ariana med ett äkta lugn, om någon annan ordnar med de välsignades död istället för henne skulle det bara innebära mindre arbete för henne och mer tid för hämnd.

Francesca skrattar torrt. "Familjeproblem. Ja, såna har jag gott om, eller egentligen har jag inga alls, vilket är en del av problemet. Om Dominus faktiskt gör en begravning, vad hittar du på då?" säger hon och höjer lätt på ögonbrynen. "Du vill väl inte lämna hans ruttnande lik på sjukhuset?. Hon inser att hon inte är speciellt trevlig. Kass attityd verkar ha blivit en del av henne. Tydligen-inte-Anna har verkligen haft otur med rums ihopparningen.


"Jaha. Det förvånar mig att du avslöjar det här, är du inte förtjust i att andra mördar folk åt dig?" säger han med ansiktet lika likgiltigt som någonsin. "Jag tvivlar på att det är det sanna motivet till varför du är här". Han inser att hans respekt inte ökas av att han står i en stråle vatten, så han knäpper lätt med fingrarna, och spåren av Annabeths ilska suddas ut. Själv är han fortfarande våt, men kommer torka. Han styker tankspritt bort en hårtest från ansiktet.