(PM)Jag hatar din blotta existens

Jess
Det lilla huset framför Jess ser ut att växa till ett enormt, oinbjudande spökslott och Jeans ögon känns som fastklistrade i Jess’ rygg. Hon kan inte fly. Hon är fast. Känslan av att vara inträngd i ett hörn utan att kunna smita omvandlar Jess nervositet till panik och hon andas i snabba stötar.
Regnet häller ner från den grå, stjärnfria himlen och det ljumna vattnet kyler ner Jess samtidigt som det gör henne obehagligt blöt. Och med det kalla vattnet följer kylan – Jess hud har redan börjat knottra sig och hon huttrar svagt. Helt plötsligt känns den puffärmade vita blusen lika tunn som spindelväv på samma gång som den måste ha blivit minst tre gånger tyngre och klibbar fast på alla ställen som den kan klibba fast sig på. Den kanariegula kjolen har skiftat till en matt saffransgul färg och de vita strumporna är smutsiga. En snyftning tränger ut ur Jess’ hopsnörpta hals, det är inte så här hon har tänkt sig sitt första möte med sina föräldrar!

Ett litet tak skyddar Jess och den låga trappan som hon står på från regnet som smattrar mot plåten och Jess tar ett djupt, lugnande andetag innan hon knackar på den vita ytterdörren. Jean står fortfarande bakom Jess ute i regnet och Jess kan inte låta bli att jämföra honom med ett spöke. En gast som hänsynslöst vägrar lämna sitt offers sida, alltid närvarande, medveten om sitt offers minsta steg eller andetag.
Jess knackar återigen på den stängda dörren, hårdare den här gången. Det är släckt i vartenda fönster så vitt Jess kan se, men å andra sidan hinner hon inte se så värst mycket innan hon tittar på något helt annat.
Det hårda regnet lyckas på något vis tillta i styrka och vinden viner spöklikt längs den öde gatan och runt huset. Jess knutna händer bankar hårdare och hårdare på dörren allteftersom tiden går och Jess händer blir allt rödare av det konstanta bultandet. Varför kom ingen och öppnade? I stort sett samtidigt som Jess uppgivet frågar sig själv det hör hon trappsteg inifrån huset och hon hör hur någon låser upp den vita ytterdörren som sekunden senare har slagits upp rakt i Jess’ ansikte.
”Ja?” hörs en len sopranröst fråga i fientlig ton. ”Vad vill du så här sent på kvä… åh.” avbryter kvinnan sig själv och hennes nötbruna ögon borrar sig för en kort sekund in i Jess innan hon vänder sig om och stegar in i den trånga hallen. ”Stäng dörren efter er”, säger den silverblonda kvinnan och stegar upp för trappan till övervåningen för att försvinna ur Jess’ synfält. Jess stänger diskret sin öppna mun och skyndar in i huset.

Tystnaden i huset är tryckande och det trånga rummet där Jess’ säng står ser ut som om det har gjorts i ordning i all hast utan någon särskild eftertanke. Väggen som skär tvärs igenom rummet skiljer Jess’ rum från Jeans och ser ut som någonting som trollats dit. Vem skulle annars komma på idén att bygga en vägg mitt på ett fönster?
Väggarna i rummet är kala i en urblekt aprikosliknande färg och det hårda betonggolvet är hårt och kallt på ett sätt som för Jess’ tankar till en fängelsecell någonstans. Hon ryser lätt när hon ställer ner sin packning på golvet, är det bara hon eller är det kallt i det här rummet? Jess lyckas inte hindra en djup suck från att slippa ur hennes perfekt formade mun. Det är inte så här hon har tänkt sig sina föräldrar!
Bilden av de breda leendena, den varma omfamningen och de snälla ansiktena är nästan bortsuddade vid det här laget. Efter att ha släppt in Jess och Jean i huset hade Jess inte sett mer av kvinnan som skulle föreställa Jess’ mamma, och Jess’ pappa hade fortfarande inte visat sig. Den enda anledningen till att Jess vet att det här är hennes rum är den enkla lappen på dörren som det står Jessica på.
Långsamt packar Jess upp sina saker i hopp om att hennes föräldrar ska komma in i rummet. För sent inser Jess att hon inte har någonstans att lägga sina saker: det enda som finns i rummet är en säng och ett halvt fönster. Med rodnande kinder över att hon har varit så idiotisk lägger Jess tillbaka sina saker i sin koffert igen och slänger sig ner på den hårda sängen. Jess’ underläpp darrar lätt och det svider i ögonen men hon tvingar sig själv att inte gråta. De är inte värda det, försöker Jess intala sig själv. Och förresten så är de nog bara trötta. Det har säkert varit en lång dag, allt kommer att bli bra imorgon så bete dig inte som en bortskämd treåring Jess!

Åh.... Stackars Jess

Awesome men Jess verkar vara lite för snäll för sitt eget bästa

Såå sorgligt

Stackars Jess :'( *överanvänder den mest använta kommentaren lite till*

Fast det är jättebra ändå! ♥

I am truly amazing.
Jag bryr mig knappt om faktumet att Jess är ledsen... XD
Men hon är ALLDELES för naiv för sitt eget bästa...

♥ this chapter!

Hur kan någon behandla sina barn så ens?

^ Det finns en del konstiga människor...♥

Helt uppenbart, tkr väldigt synd om Jess

Jag med, kan tyvärr inte tycka lika synd om Jean