Skriva av sig-tråden

Så jag finns bara när ni behöver mig??? Men om jag behöver någon så är jag bara i vägen, jobbig och klagar hela tiden? Jag trodde att familj och vänner handlar om att finnas där för varandra, inte om att förvänta sig allt från andra och när de inte behövs längre så är de bara till för att man ska förnedra och skratta åt. Fan vad jag verkar ha fel alltså.
Jag vet inte ens varför jag fortfarande orkar bry mig tillräckligt mycket om någon för att finnas där så fort ni behöver mig.

Dramione99: Jag förstår att det känns konstigt när jag säger att C är bra trots att jag själv inte är nöjd med det. Men jag menar verkligen att C är bra, jag menar det jag skrev. Det är bara det att när jag vet att jag kan prestera bättre så blir jag missnöjd. Och jag gissar att du känner till den känslan så ja. Men jag vill bara att du ska veta att jag liksom säger att det är bra för att jag tycker att det är bra, folk ska vara stolta Kram på dig i alla fall! Hoppas det blir lugnare och bättre ♥

Det där med barnalängtan är något jag gruvar mig över. Tänk om den där längtan aldrig infinner sig och sen är det för sent för att man blivit för gammal. Jag är ju i den åldern då man borde ha klämt ut sin första unge känns det som, när man tittar på jämnåriga gamla bekanta. Jag tror helt ärligt inte att jag skulle klara det. Tänk om man skaffar ett barn och den där kärleken som alla pratar om inte finns. Bara tanken på barn får mig att känna en enorm press och ångest, och jag är rädd för att det inte kommer att försvinna i första taget.

Jag har heller aldrig haft bebisar omkring mig, (är ensambarn), så syskonbarn kan man ju glömma, inga släktingbarn, en bebisfri bekantskapskrets osv :c

Downs:
Allt har gått käpprätt åt helvete. Jag är arbetslös pga det jag blev utsatt för. Så yey, ångest ångest ångest och arbetslös på det. Jag är så arg hela tiden. Står inte ut med att vara hemma med min mor för hon ska hela tiden försöka "prata" och "trösta" mig men fattar inte att det jag vill göra är att bara göra annat och INTE tänka eller prata om det. Flydde till min mormor i två dagar för att komma iväg. Jag lackade ur på mamma igår på en bio (efter jag kom hem igen) och skrek åt henne bland folk.
Idag var jag hos en vän och hade det jättemysigt och roligt men på vägen hem bröt jag ihop. Vet inte varför., blec väl för mycket till slut. Medvetet lyssnat på Billy Talent för de gör mig glad, men lyssnade på en låt "show me the way", den är glad men raderna
"Show me the way
Show me the way
Why do my dreams keep slipping away?
Show me the way
Show me the way
Spent a whole lifetime running away"
Fick mig att bryta ihop. Försökte ringa Sofia, avstängd mobil. Försökte ringa Jonny, sover. Fick tag på Alex som hämtade mig på stationen med smink i hela ansiktet och helt förstörd.
HATAR att tappa min självkontroll. HATAR att behöva be om hjälp. Jag gråter INTE ute. Jag SVÄLJER ALLT, jag GÅR VIDARE och jag SPARAR det till sen. Släpper ut det när de är det passar. Jag tappar INTE KONTROLLEN.

Ups:
Har fantastiska varelser runt mig.
De kommer aldrig se detta men Sofia, Jonny, Robin, Joel och Alex; ni är fantastiska, alla på sitt eget sett, och jag älskar er alla, på mitt sätt.

Jag har magin på min sida. Jag är fylls med mörk energi som bara väntar på att släppas lös. Och jag kan hämnas, på de mest brutala och hemska sätten man kan tänka sig, utan att själv lämna mitt hem, utan att det syns.

Skolan börjar idag igen. Kommer dö.

"Snart kommer jag in i den åldern då man ska börja skaffa familj o grejjer, men jag är så otroligt inte redo för barn, tycker inte ens om barn så mycket."

Det är ingen osynlig lag som säger att man måste skaffa familj, eller att skaffa barn är något man ska göra.
Vill man ha barn, så försöker man förmodligen skaffa barn. Men vill man inte ha barn, så bör man inte skaffa några.
Lev du ditt liv som du vill, inte som du tror att man måste leva. Det är ingen annan som bestämmer hur ditt liv ska se ut mer än du.
Och vet du, valmöjligheterna för hur ens liv kan se ut är väldigt många! ♥

Samma här Orkar inte med plugget.
Försov mig idag som vanligt haha måste nog bege mig nu. Ciao alla, ha en bra dag!!

Myling

Ibland måste man våga be om hjälp. Annars går man sönder. Det är varken fegt eller något att skämmas över. m

Jag skolkade första lektionen på grund av ren ångest..

Hapo : Jag känner också sådär Lixom...att jag inte är säker på om jag ens vill ha barn. Just nu är jag så otroligt ovillig att skaffa barn och till och med lite att ha barn runtomkring mig. Tycker i stort att barn mest bara är jobbiga och irriterande, om de inte lixom är tysta och sover - då kan dom va söta!

Så vet inte riktigt vad jag ska göra Plus att jag är mammas enda barn så hon vill ju ha barnbarn, men ja....iofs kan det ju hända mkt på några år men känns lite stressigt nu!

Blucher Jo, snart 24. Men lixom...Då är det bara 6 år tills jag är 30! DET ÄR INGENTING!!!! Och då ska man ju börja tänka på barn innan det är för sent Jag är inte redo för det här.....

MTEL Känner lite samma, tänk om längtan aldrig kommer? Tänk om jag står där och är på gränsen till att det ska bli svårare och så vill jag inte ha barn...D:
Själv har jag fyra syskonbarn (dock bor två av dom på en annan ort) men jag är ändå inte så van vid barn Och barn i allmänt gör mig mer rädd och irriterad/sur än typ glad -.-


Kattuggla : Tack för dom orden Är så jag måste tänka, att jag får väl se vad som händer framöver. Måste först iaf hitta mig nån jag vill leva med
Men iallafall..dock har jag lite press hemmifrån då jag är mammas enda barn och hon vill så himla gärna ha barnbarn! Men jaa..saker kan ju förändrar på några år, men 6 år till 30 känns så stressigt