Är det svårt att älska och bli älskad?

Ett kapitel är på gång !
Det kommer att komma i veckan

Jäklar så bra, asså! Vi längtar!!!!!

awesome Bombarda

Jag längtar ♥

mer ., ny läsare

Kapitel 50:

~ Georges perspektiv ~

Kniven föll mot det hårda stengolvet och efterlämnade sig ett högt ekande ljud.
- Aaaah, skrek jag och slog upp mina ögon, det hade bara varit en dröm, och jag andades ut.
Yrvaket tittade jag mig runt i rummet, sneglade mot den gamla klockan som hängde prydligt på väggen. Den var bara tjugo över fem på morgonen, men jag var redan pigg.
Drömmen den måste betyda något, en silvrig kniv. Silvrig kniv. Jag kände igen den. Det var Connys.
Det stora slottet var svalt och mörkt, bara några enstaka facklor lös upp området. Känslan av att hitta henne var nästan omöjlig, men jag visste innerst inne att jag skulle finna henne vid liv. Hon skulle aldrig lämna mig utan att säga farväl. Tanken fick mig att rysa till. Hogwarts var stort, det visste jag men det är fortfarande inte omöjligt att hitta henne. Jag sprang fram och tillbaka, upp och ner för trapporna. Mina ögon granskade varenda vrå på skolan, men jag kunde inte se min tjej någonstans.

- Vem där? Morrade en mörk och grov röst när jag närmade mig den skinande rustningen på andra våningen. Jag stannade upp, tog ett djupt andetag och sprang allt vad jag kunde där ifrån. Filch är överallt mumlade jag irriterat för mig själv och lutade mig mot den svala stenväggen. Kylan gav mig gåshud och jag andades snabbt och andfått efter att ha ansträngt mig.
Vänta nu lite här, var inte det steg som hördes lite längre ner i korridoren? Tunga släpiga steg som om någon hasade sig sakta fram. Jag ryckte till och gav ifrån mig en vag flämtning.
- Hj-jä-lp, flickans röst var ostadig och svag.
- Conny, utbrast jag och sprang fram till henne.
- Geo-rge, äär det du? Det var de sista jag hörde av henne innan hon föll till golvet med en duns.
Jag föll på knä bredvid henne, tog min tjejs hand och försökte få kontakt med henne. Det var omöjligt. Mitt hjärta började banka hårt, hårdare än någonsin. Jag kollade ner mot våra båda händer som varslarvigt ihop flätade, hennes hand var fuktigt mot min. Mörk lite tjockare vätska rann ner för hennes handled, jag fick panik.
- Conny vakna, det är inte roligt! Kom igen titta på mig, jag är här. Stanna hos mig, du får inte försvinna. Det är för tidigt för att lämna oss.
Min röst var hes och skrovlig, tårarna brände i mina ögon. Jag hade fått panik, min tjej, min älskade tjej höll på att lämna mig.
- Conny, hör du mig? Stanna hos mig. Jag älskar dig, kom igen titta på mig. Snälla.
Jag kände hur någon började dra loss mig hur min och min tjejs grepp, jag skrek åt dem att låta mig vara men det förgäves. Madam Pomfrey och vår rektor förde bort Conny på en bår. Där låg hennes kropp livlös, det blonda håret täckte större delen av hennes ansikte. Mer hann jag inte se förens någon drog mig intill sig och omfamnade mig i en kram. Jag kunde svära på att det var professor Mcgonagall. – Conny, jag älskar dig! Skrek jag efter dem men min röst var så hes så den knappt hördes.

AAH! Superbra, men jobbigt kapitel!

I have nothing to say... O.O

neeeeje! Connt kan ju inte dö!?

AAAAAAAAAAAAH ♥ ♥ ♥