Sjunde året på Hogwarts

- Och du tror inte att jag skulle skydda dig om Harry vinner då?
Och du tror inte att jag har valt att vara din vän, jag har kunnat gått när jag vill men det har jag inte.
Men du kanske har rätt du bord lyssna på din kära pappa.
För varför ska du ha mig som vän du kan ju få mycket finar dödsätare med rent blod.
Och jag hade visst fel om dej också jag trodde du var min vän, men jag hade visst fel.
Och föreste bestämmer du inte över mig, jag kan gå när jag vill, sa jag och rusade ut i koridoren förbittrad och förbannad på Cara.

Jag såg efter Laura när hon rusade ut ur rummet.
"Någon annan som vill något?!" sa jag argt och de stirrade på mig. Dean gav mig en arg blick och sprang sedan efter Laura. Viole och Jack satt ihop krypta på sängen och Draco såg faktiskt lugnt på mig. han tog några steg mot mig och jag såg på honom. först tvekade han en sekunde men sen la han armarna runt mig och de brast totalt.
"Jag menade de inte." sa jag coh grät mot hans axel
"Jag vet att du inte gjorde det. men Laura vet de inte." sa han mjukt och tröstade mig
"Nej men hon är väll inte så mycket bättre själv. hon borde märkt att jag inte är som min far." sa jag argt men Draco svarade inte utan han bara satte mig ner i ett av fönstrerna och jag lutade mig mot honom och lät tårarna rinna.
"Varför blir allt så fel?" frågade jag honom och han såg på mig.
"Jag vet inte. ibland blir det bara det." svarade han lätt och jag vände blicken mot fönstret och såg ut över sjön. varför måste jag alltid skälla på folk? fast Laura hade skällt på mig med! tänkte jag argt. och varför hade de stoppat mig, varför hade jag inte kunnat få ta hand om Scabior?
"Du kanske ska prata emd henne?" sa Draco och jag såg in i hans grå ögon
"Nej!" sa jag bestämt och han såg undrande på mig
"Nej därför att jag bara kommer skrika på henne. du vet vissa av de sakerna hon sa är sant. jag tänker knappt på hur det måste vara för er att umgås med mig, jag tänker inte på hur rädda ni måste vara. jag tänker bara på mig själv." sa jag och Draco la armen runt mig.
"Nej det gör du inte! för i så fall hade jag inte suttit här. du har räddat mitt liv, ja jag vet inte hur många gånger och om du bara hade brytt dig om dig själv hade du inte räddat mig." sa han och jag kände hur mina ögon blev blåa igen och jag lugnade ner mig.
"Du har kanske rätt." sa jag försiktigt och vände sedan åter blicken mot sjön

Dean kom ut i korridoren och tittade på mig.
Jag såg förmodligen galen ut, jag hade aldrig varit så arg på någon i hela mitt liv.
Jag kollade argt omkring mig efter något jag kunde förstöra.
En stor ful vas stor där, jag tänkte "Bombarda maxima"
och vasen sprängdes i tusen bitar.
- Känns det bättre när du förstör grejer, sa Dean mjukt.
För om det gör de så var det en mycket bra ickeverbal förtrollning.
Jag svängde runt mot honom och tittade på honom med ilsken blick.
- Förlåt, viskade han skrämt
Då blev jag lung och kände att pulden gick ner.
- Det gör inget Dean, sa jag och såg på honom.
Han gick fram till mig och gav mig en kram och jag började snyfta i hans armar.
- Jag menade det inte jag sa till Cara jag vill visst vara hennes vän, men hon fattar verkligen inte hur det är.
Dean bara kramade mig.
- Borde du inte prata med henne då?, undrade Dean
- Aldrig, sa jag med ilska.
Vill hon ha mig sov vän så kan hon faktiskt göra något åt det själv.
Det är dags att mörkrets härskarinna, böjer sig efter någon annans vilja.
Dean bara stod där, och sa
- Kom vi går upp till Gryffindortornet
Han ledde mig dit och vi satte oss i en soffa framför brasan.
Sen satt jag bara där och stirrade in i elden med tårar i ögonen och tänkte på Cara.

(och tror du på riktigt att jag böjer för någon annans vilja?)

"Draco." sa jag och rösten darrade.
"Ja?" sa han oroligt
"Tror du vi kommer dö?" frågade jag honom och han vände mitt ansikte mot honom.
"Nej. och inga såna tankar nu! vi kommer klara oss, allihop och nu har du lärt dem andra att försvara sig!" sa han och jag nickade kort.
"Kom så går vi och lämnar de där två så de får vara ensamma." sa han och pekade bort mot sängen där Viole och Jack satt och jag nickade. vi steg ut ur flygeln.
"Vart ska vi gå?" frågade jag
"Ditt elevhem ligger ju närmast." sa han och drog emd mig mot tornet. vi gav damen lösenordet och steg in. det första jag såg på Laura och Dean. Dean såg på oss men sa inget. Laura vände sig om och jag såg att hon hade gråtit precis som jag. trots det sa vi inget till varandra. Draco och Dean kollade förskräkt på varandra. jag bara stod där innan jag gick tvärs över rummet och upp till min sovsal. Draco följde mig med blicken men stanande i uppehållsrummet. jag smälde igen dörren och gick sedan fram till min säng och la mig och tryckte ner huvudet i sängen.
"Har du bråkat emd Draco?" jag ryckte till när jag hörde Lavenders röst. de hade inte pratat med mig sedan de fick reda på vem min pappa var.
"Nej. jag och Draco är sams..." sa jag och satte mig upp och kramade kudden. hon och Parvati satte sig i min säng framför mig
"Vad är det då?" frågade Parvati försiktigt
"Jag har bråkat med Laura." sa jag
"Den där Hufflaren?" sa Lavender och jag nickade.
"vad hände?" frågade de
"Violes kille Jack dog nästan och vi fick reda på vem det var, han heter Scabior och jag har träffat på honom en massa gånger och jag hatar honom verkligen och ville ta hand om honom för gott men innan jag han göra något tog de tag i mig och vi åkte tillbaka och vi började bråka om allt som har med det här duma kriget att göra." suckade jag
"Vi trodde du inte hade något i mot kriget, vi trodde du ville ta över världen tillsammans med honom." sa Lavender och jag såg på dem.
"Jag hatar kriget och jag täner definetivt inte ta över världen med pappa, de får han sköta själv." sa jag bestämt och de såg på mig.
"Vad bra. vi hoppades att du inte var elak." sa Parvati glatt och jag såg på dem
"Jag är både och, beror på vem man pratar med." sa jag och de nickade.
"Hoppas det löser sig med Laura." sa de och gav mig varsin kram innan de lämnade sovsalen. jag la mig på sidan och drog täcket över huvudet.

Draco kom och satte sig vid mig och Dean, men hansa inget.
Efter en lång stund, sa han lugnt
- Borde du inte gå upp till Cara och prata med henne.
- Och varför då? Sa jag ilsket till Draco
Tycker du att det är jag som ska be om ursäkt kanske?
Tycker du att det är jag som gör fel?
Det var faktiskt hon som började.
Och jag tänker inte ge mig försen hon kommer och ber om ursäkt.
- Laura, du känner inte Cara hon är envis som synden, sa Draco.
- Kan väll hända att hon är men det är jag också, jag tänker inte komma tillbaka bara för att jag ska föreställa god.
Hon kan lika gärna be mig om ursäkt,
jag tänker inte ge mig, sa jag och brast i gråt.
Dean höll om mig, medans jag grät.
Draco och Dean såg på varandra, de visste inte vad de skulle göra.
Men Draco, gick upp till Cara.

jag hörde hur dörren öppnades och hur någon satte sig i sängen, jag förstod snart att det var Draco han sa inget utan han bara kröp ner i sängen och höll om mig. Jag vet inte hur länge vi låg där innan Draco bröt tystnaden
"Laura är lika ledsen som du är. och lika envis." sa han och jag visste inte vad jag skulle svara jag bara nickade.
"Nån av er måste ta första steget." sa han
"Jag tänker inte be om ursäkt! varför skulle jag göra det?" frågade jag honom
"För att ni är vänner." svarade DRaco lugnt
"Jag bad om ursäkt för att jag sa att hon var klen ändå skrek honon på mig, och sa att jag inte tänker på någon annan." sa jag och tårarna började rinna. Draco höll om mig och jag visste inte vad jag skulle göra. jag hatade att bråka, men jag tänkte inte be henne om ursäkt, inte efter allt hon sa.
"Ska jag prata emd henne?" frågade Draco och jag vände mig om och såg på honom.
"Jag tror itne det hjälper. du kan försöka men jag tror inte det är någon ide." suckade jag och han såg på mig.
"Jag kan i alla fall försöka." sa han och gav mig en puss och lämnade sedan rummet

Jag satt fortfarande i uppehållsrummet med Dean, när Draco kom ner.
- Hon tänker inte ge sig eller hur? sa jag och såg upp på Draco.
- Nej, sa han och satte sig.
- Men hon vill att du ska be om ursäkt.
- Jasså sa jag sarkastiskt, så den stora Cara mörkrets dotter vågar inte gå ner och säga det själv.
Utan han skickar sin trogna vapendragare,
som lyder hennes minsta vink.
Att hon är så feg att hon som sa att jag är klen, sa jag med tårar i ögonen och kollade på Draco.
- Jag går och lägger mig sa jag och rusade upp till Deans sovsal.

Jag hörde hur Draco kom tillbaka och jag visste att de inte hade funkat, han behövde inte säga det. jag hade inte heller godkänt ursäkten om den kom från Dean. Draco berättade vad hon hade sagt och jag satte mig upp.
"Är det jag som är feg? hon vågar ju inte heller!" skrek jag och reste mig från sängen.
"Cara, ta det lugnt" sa Draco
"Och ajg skickade inte dig. jag vet att du försökte dit bästa Draco, men jag får ta hand om det här själv." sa jag och stormade över till killarnas sovsal.
"Kallar du mig feg Laura?! Du är väll knappast modigare." skrek jag till henne, Draco och Dena kom försäkräckt in i sovsalen

Jag reste mig tvärt upp från sängen när Cara kom inrusande.
- Ja jag kallar dig feg, när du skickade Draco det är fegt, skrek jag till henne.
Att inte kunna gå själv och säga något det är fegt.
Att inte kunna be om ursäkt det är fegt.
Varför är det alltid du som ska ha din vilja fram?, sa jag med blixtrande ögon mot Cara.

jag stirrade på Laura
"Jag skickade inte Draco! han gick själv! han hoppades att vi skulle kunna bli sams!" skrek jag
"Inte för att jag förstår hur det ska gå till nu!"
"Och jag ska inte alls alltid få min vilja fram! jag får nästan aldrig min vilja fram! för jag ber aldrig om något! har jag någonsin bätt dig om nått?" skrek jag till Laura
"Cara, ta det lugnt." sa Draco och Dean försökte lugna Laura.
"Lägg dig inte i Draco!" skrek jag och vände mig mot Laura