prs yehet & kkaebsong

Joshua kvider till när han känner den andres kropp kastas över hans egna. Jo, det är nog faktiskt det han behöver för att vakna upp från sitt tråkiga humör.
"Kan du inte ge mig en varning innan du hoppar på mig? Typ säga tut tut eller något," gnäller sextonåringen och putar med underläppen. När Zihao sedan försvinner ner över sängkanten ut ur Joshuas synvinkel kan han inte hindra sig själv från att skratta till. "Gud vad smidigt ut av dig." retas han och sätter sig upp i sängen för att kunna se ner på den långa kroppen liggandes raklång på golvet. "Gick det bra? Vad försökte du ens åstadkomma?"

”Fråga inte ens”, muttrade Zihao som blängde upp mot Joshua från golvet. ”Jag ville verkligen bita dig i näsan, men du lång bortvänd från mig så jag var tvungen att luta mig ännu mer över dig. Så rent tekniskt sett är det ditt fel att jag ligger här”, knorrade han vidare och satte sig upp. Ryggen knäppte hotande till, likaså armarna som sjuttonåringen stödde sig mot. Perfekt, precis det han behövde. Med lätt uppspärrade ögon föll han tillbaka mot golvet. Bättre att stanna därnere bland dammråttorna än att tvingas bli en stor fluffboll.
”Bra, nu är jag fast här, tack så mycket.”

"Mitt fel?" upprepar Joshua och skakar på huvudet åt eleven nedanför sängen. "Jag bad dig inte att hoppa på mig, det var bara du." Även om han blivit lätt irriterad på den äldre ställer han sig upp från sängen och tar tag i Zihao, för att sedan försöka hjälpa honom upp mot sängen igen. "Och varsågod. Jag kan sova någon annanstans om du vill det, så behöver du inte oroa dig över att behöva hoppa på mig och ramla ner på golvet, självmant." rösten är full med ironi, och ser med höjda ögonbryn på sjuttonåringen. Även om han själv inte vill sova någon annanstans.

De mörka ögonen började med ens glittra, allt eftersom sextonåringen läxade upp honom. Zihao fäste blicken i golvet samtidigt som han borstade av byxorna. Kroppen skrek åt honom att ta det lugnt, att inte pressa sig till det brast, men han sket fullständigt i varningarna.
”Åh, jag vet allt att du inte vill sova själv”, började sjuttonåringen långsamt, fortfarande med blicken åt ett annat håll. Rätt som det var, vände han sig sedan blixtsnabbt mot den andre och kastade sig över den betydligt mindre kroppen så att de föll ner på sängen igen. ”Sluta låtsas som om du inte tycker om mina små attacker”, gnällde han och slingrade både benen och armarna runt Joshua, för att därefter pussa gryffindoreleven överallt dit läpparna kunde nå.

"Hmh... jag kanske gosar ner mig hos någon av mina vänner i sovsalen istället." skämtar Joshua med ett leende, nej, att sova med någon av dem är inte alls lika härligt som med Zihao. Men ändå ville han retas lite, förhoppningsvis förstår slytherineleven det. Ena sekunden står han där framför sängen, och andra sekunden kommer ryggen än en gång i kontakt med madrassen. Med ett litet skratt för Joshua händerna mot Zihaos mörka lockar, känner hur pussarna får huden att kittlas. "Jag måste erkänna att jag tycker om dem.." viskar han ärligt och försöker få en liten puss på läpparna av sjuttonåringen. "Men inte när du skyller mig för att ramla från sängen, om det nu faktiskt inte är mitt fel."

”Om du gosar ner dig hos dina vänner kan du vara säker på att jag också kommer göra det”, mumlade Zihao surmulet och gav sextonåringen en lite längre, mer utpräglad, kyss på läpparna. Han kanske bara inbillat sig, men det verkade som om Joshua ville åt slytherinelevens egna läppar. ”För övrigt så var det faktiskt ditt fel! Jag menar, jag kan inte styra över mina hundratals tonårshormoner, eller hur? Du hade åtminstone kunnat gjort det lite enklare för mig”, predikade han och putade med läpparna, som fortfarande befann sig kusligt nära den andres ansikte. ”Men jag älskar dig ändå, även om du vägrar erkänna.”

Joshua rynkar på ögonbrynen och puffar upp kinderna något ytterligare när han ser upp på Zihao.
"Gosa ner dig hos mina vänner, eller dina?" frågar han som inte riktigt förstått vilka den äldre menat. Sextonåringens mage kittlas något hysteriskt när deras läppar möts än en gång, och försvinner så snabbt de dras ifrån varandra. "Men hallå, vad hade jag kunnat göra för att göra det lättare för dig? Jag visste inte att du skulle anfalla mig," muttrar gryffindoreleven och skakar på huvudet, känner hur en liten rodnad stiger sig över kinderna när han hör orden. Joshua kan aldrig vänja sig vid hur det låter, det är så tillfredsställande. "Jag älskar dig också, även om du bara skyller ifrån dig."

Zihao kunde inte låta bli att lägga händerna över Joshuas puffiga, oemotståndliga, kinder. De var så perfekta att han hade lust att börja gråta.
”Nej alltså jag skulle gosa ner mig med dig, även om du redan låg och hade det mysigt med dina vänner. Du kommer aldrig kunna bli av med mig, jag är som ett stort, skitsnyggt plåster”, sade sjuttonåringen och nickade allvarligt samtidigt som han talade. ”Angående det där andra...du hade kunnat ligga vänd mot mig kanske? Eller låtit bli att vara så pass irriterad att du helt enkelt var tvungen stt vända dig bort från mig?” Envisades Zihao och nypte till den yngre i kinderna. Det var omöjligt att låta bli när de såg så otroligt mjuka ut. ”Och sist, men inte minst, så älskar jag dig ännu mer. Så, nu är jag färdig.”

Ett leende lyser upp på ansiktet av den andres ord, visst är det inte ens nära det raraste Zihao sagt, men det gör honom ändå förvånansvärt glad.
"Jag vill inte bli av med dig heller, så det så." försäkrar Joshua och lutar sin kind mot slytherinelevens ena handflata. "Inte mitt fel att du gjorde mig irriterad ju," gnäller sextonåringen, även om han kanske varit lite väl lättirriterad. När Zihao sedan nyper honom i kinderna, kan Joshua inte göra mycket mer än att blänga på honom. "Kanske ska gå ner ännu mer i vikt för att få bort mina kinder, vad säger du om det?" skämtar Joshua. Jo, ansiktet har inte blivit lika mager som resten av kroppen, då kinderna fortfarande är puffiga. Men sextonåringen klagar inte. "Nehej du, om något så älskar jag dig ännu mer."

Nu hade det där förbjudna samtalsämnet kommit på fråga igen - vikten. Zihao nypte hårdare i Joshuas kinder och skakade på huvudet.
”Sluta säga sådär, jag blir orolig”, klagade han med smalnande ögon. ”Om du säger något liknande igen svär jag på att du kommer få dras med en extremt vresig boll med fluff under resten av natten, så passa dig.” Men vid sextonåringens nästa ord, mjuknade det bittra ansiktsuttrycket en aning och den äldre lossade försiktigt på greppet han hade om kinderna. Ännu en gång skakade han på huvudet, däremot mindre hetsigt den här gången. ”Vill du verkligen ta den här diskussionen med mig? För jag älskar dig mer än du någonsin kommer kunna föreställa dig.”