The living dead(Dragon Fantasy)

Mark försökte lugna henne, men det verkade hopplöst. Han hyschade och kramade henne om och om igen. Han ville bara att hon lugnade sig.
Då hon somnat såg han upp på dem med smala ögon. "Nej, jag stannar med henne, hon behöver mig!".

De nickade, fick dem att ligga i samma säng och såg till att hans slangar var okej.
"Säg till när hon vaknar, vi kan inte ha henne skrikandes, hon väcker andra." sa de och lämnade honom ensam med den djupt sovande Alex.

Mark nickade sakta och höll om Alex. För att hålla henne trygg och lugn. Han ville inte att hon skulle bli så panikslagen igen.
Han somnade efter ett tag igen och sov tungt med blod strömmandes till honom.

Natten blev till dag och Alex vaknade upp. Hon såg sig om, hon var i sjukstugan och paniken började åter rasa inom henne. Hon greppade hårt tag i Marks arm. De hade hotat med att söva henne igen, då hon inte kunde göra motstånd.

Mark hade varit vaken ett bra tag då hon vaknade. Han hyschade lugnande åt henne och la armarna om henne. "Lugn, jag är här, vi mår bra".

"De får inte ta mig, inte ta dig, jag vill inte." kved hon men hon höll armarna om honom och skrek inte. Alex var skräckslagen för de vita rockarna.
"Jag sa åt dem att hämta dig, de lyssnade inte. Var någonstans var du Mark? Det gjorde ont, Mark." mumlade hon om vart annat, kvidande men höll skriken inom sig, hon var rädd för sprutan.

Mark försökte lugna henne mer och kysste hennes panna. "Jag skyddar dig, du kommer bli bra" försäkrade han.
Han suckade sen. "Jack drog ned mig i källarn, han tog blid från mig". Han slöt ögonen och försökte tvinga bort de gamla minnena som kommit upp.

"Han gjorde vad?" Alex satte sig upp förfärad och stirrade på honom, hon verkade ha glömt allt sitt för tillfället.
"Jag ska slå ihjäl den karln." morrade hon sammanbitet och kramade om honom tröstande.

Mark försökte lugna henne igen och kramade om henne. "Gör inte det, det gjorde inte ont eller så, men jag kom ihåg från förr...". Hans röst dog ut.

Alex skulle svara då hon såg en läkare närma sig. Hon stelnade till och kröp ihop vid Mark, darrandes från topp till tå.
Läkaren såg ner på henne och tog tag i hennes arm, Alex kved till och började skrika panikartat. Åter hade hon glömt Mark, bara hon, läkaren och den förhatliga sprutan existerade.