Prs(Dragon Fantasy)

Långt bort från Mina och Tristan låg Uriah insmord i en massa örter, än blödandes. Sonja satt vid elden i grottan hon för närvarande vistades i. Hon bad tyst till någon och Prometeus svarade hennes önskan från djupet av Tartaros. Han visste att Sonja lutade på honom nu, och tänkte använde henne för att ta sig tillbaka upp till jorden och åter börja härska över människorna och hämnas på Zeus.

Slutligen fann de spåren, sämre spårare var inte Mina. Hon kände även röken från elden, både hon och Tristan drog sina svärd då de kom in och Mina bara stirrade.
"Herregud Sonja?" sa hon förvånat, förvirrat och ja.....sorgsen, hon såg hemsk ut och snabbt tog hon stegen mot Urihas håll.

Sonja morrade fientligt och kom på fötter. Hon var mager och såg ut att svimma när som helst. Hon hoppade runt och måttade ett slag mot Tristan. Hon han knappt skjuta fram handen innan hon föll ihop och började kräkas. Medans började Uriah vakna.

"Vi måste ta henne till sjukstugan. Kan du ta Uriah, så tar jag Sonja?" frågade hon Tristan och utan att vänta på svar slog hon till Sonja hårt i tinningen och lyfte upp henne. Hon ville inte ha något bråk, hon orkade inte Uriah och de båda måste ha vård.

Avsvimmad hahah xD

(Just ja xD)

De tog dem till sjukstugan, båda tvättades och togs sedan hand om. Mina hade väl inte förlåtit Sonja, men tyckte synd om henne. Hennes sinne hade förändrats, ilskan var inte lika nära som förr.

När Uriah vaknade nästa gång hade det gått några timmar. Uriah slog upp ögonen, med tanken på att han skulle ha somnat i skogen. Då han insåg det suckade han tungt och började gå upp igen,utan att bry sig om den dunkande huvudvärken. Vem hade varit så dum som tagit tillbaka honom till lägret? Allt han velat ha var en lugn stund,kunde han inte ens få det? Tankarna på Tristan och Mina började genast mala i huvudet på honom igen och på ännu värre humör började då Uriah gå mot skogen igen. Förbaskade tankar som alltid skulle följa efter honom nuförtiden!
Precis vid skogsbrynet slog det Uriah och han stannade upp: Allt som hände med honom varpå grund av kärleken för Mina. Om de inte var tillsammans skulle han kanske inte vara så orolig? Var det värt att prova? Hon förstod väl? Varför skulle hon ens bry sig,om hon nu hade Tristan?

Mina var vid träningen denna tid, vid svärdsfäktningen helt själv och pucklade på en docka. Hon verkade vara upprörd och rädd för Uriahs skull, vad hade han ens tänkt på och Sonja? Helvette.

Uriah vände om och började leta efter Mina. Han tänkte prova att vara isär från henne, bara ett tag. Hon skulle förstå, intalade han sig. Det gjorde verkligen ont, att tänka på vad han nu skulle göra. Men, tänkte han, det var säkert normalt. Uriah hittade Mina vid svärdsfäktningstränongen och log vagt då han såg hur lätt hon hanterade svärdet. Åh, han älskade henne så.. Men det var för bådas skulle, och bara i ett par dar. Och det blev lättare när Uriah såg Tristan komma mot dem i ögonvrån. Hat blandat med sorgsenhet bubblade upp i Uriah och han bestämde sig för att göra det nu, på riktigt.

Mina log svagt då hon fick se Uriah och kom fram till honom.
"Hej du borde inte vara uppe." sa hon och såg oroligt på honom såg inte ens på Tristan och sträckte ut sina armar för en kram.