De utvalda

Ethan nickade sakta. Det var en aning bättre. Och Elethas närhet kändes bra. Han kysste henne ömt en gång i nacken och vilade sedan huvudet mot hennes hals.

Eletha strök honom bara över håret, "Vi borde sova, eller ja vila lite." sa hon eftersom hon gissade att ingen av dem kunde somna som det nu var även om deras kroppar behövde det.

Ethan nickade igen och la sig ner på marken igen och drog med sig Eletha. Han la armarna om henne, men sa inte ett ord. Han kände inte alls för att prata...

Eletha drog sin mantel över dem och la armarna om honom, hon sa inget heller bara var glad att ha honom nära sig.

Ethan begravde sitt ansikte i Elethas eldröda hår. "Tack..." mumlade han och kysste henne lätt innan han blundade. Han sa tack för att hon ville vara nära honom och trösta, och för att hon drivit bort alla tankar på att bryta hans löfte.

"För vad?" sa hon oförstående men slöt även ögonen hon och log mjukt mot honom och drog sig närmare, hon ville vara riktigt nära honom nu.

"Innan du kom så dök de upp tankar...på att bryta mitt löfte om att inte skada mig själv, men du drev bort tankarna". Han log svagt mot henne och tryckte henne så nära sig som han kunde.

Hon log lite och nickade bara, hon gissade att det var så. "Vill inte att du ska börja med det, man blir beroende av det." sa hon viket syntes på hennes kropp att det blivit.

"Jag har förstått det" sa Ethan. Han smekte henne över kinden och log svagt. "Du är så vacker...jag blir glad bara du är här nästan". Han blundade och försökte sakta ner sin aning sedan. Och tillslut sov han, hålet i magen var lite mindre.

Hon log mjukt mot honom och väntade tills han somnat. Hon såg på honom och strök bort hans hår från ansiktet för att försäkra sig om att han som och sedan somnade hon med, lätt för att vara beredd om något hände.