I en förändrad värld (Roll för alla)

"snälla!" Viskade Vera igen och försökte resa sig upp. "Snälla, lämna mig inte här! Dom kommer att döda mig annars!" Vera började att snyfta. Nu var hon säker, om hon inte fick hjälp av dom här främlingarna skulle hon med största sannolikhet bli dödad.

[Förlåt för att jag var borta så länge (Akut födelsedagspresent inköp) ]

Fanny visste inte vad hon skulle göra. Helst ville hon gå ut ur bilen och fram till flickan. Men hennes kedjor satt för hårt och Jenna hade sagt till henne att hon inte fick. Men vad brydde hon sig om Jenna egentligen. Sedan hon anslöt sig till gruppen hade det bara hänt dåliga saker, som giftet tillexempel, och de behandlade henne som ett litet barn som inte kan något, eller som en hund som om de äldre förväntar sig att hon ska lyda dem.
"Lossa mina kedjor!" mumlade hon.

Stella ser som tomt på väggen och ser sedan på Fanny, "Fanny, Jenna har rätt, dock inte det med dödandet. Men det är bättre att offra ett liv än många, och vi får helt enkelt hoppas till turen." säger hon så vänligt hon förmår och sluter sedan ögonen för att ta det lugnt och intala sig att det inte är som förra gången hon var i en sådan här transport.

Fanny lutade sig tillbaka mot väggen och knipte igen munnen till ett smalt streck. Hon ryckte förargat i kedjorna så hårt att en av dem skar in i vänstra armen, vilket gjorde henne ännu argare.

Vera hörde rösterna tydligt nu. Det lät son någon ville hjälpa henne men son dom andra inte lät personen göra det.
"Jag är ingen soldat. Jag flydde från fängelset och dom kommer att döda mig om dom hittar mig igen…Snälla! Hjälp mig åtminstone med mitt ben, det är skadat…" Vera snyftade fram dom sista orden.

"Slappna av och tänk dig någon annanstans så är det inte så farligt." säger Stella lugnande till Fanny men gör tvärtom själv och drar kedjorna hårdare runt handlederna så de skaver skönt och hon får upp sår, mest för att påminna henne om att hon är här frivilligt, att det inte är som förr.

"Vad ska vi göra med lilltjejen då?" frågade Fanny. "Hon är ju skadad... De kommer ju döda henne..."

Vera halft kryper halft hasar sig fram till vägen. Hon ser bilen. Dom var hennes enda räddning, hennes enda hopp.
"Jag vill inte skada någon." Viskar hon brutet.

Jenna log lite, paniken hade helt försvunnit och hon var ännu en gång i kontroll. Fannys ilska var inte det som roade henne utan att Fanny påminde henne om sig själv vid den åldern. Inte för att hon visste hur gammal Fanny var men hon gissade runt 13 år, inte yngre än 11 men inte äldre än 14. Att Stella höll med henne, i alla fall på de stora punkterna värmde.
Jenna hörde de andras frågor, allt hade varit så mycket lättare om hon aldrig stött på de andra.
”Vi kan inte göra så mycket, vi sitter fast” sade Jenna, ”om hon är smart nog så följer hon inte med oss, där kommer de göra värre saker till henne än att döda henne.”

[Bree Smith: Jenna, Stella, Fanny och Olivia ligger fast kedjade i bagaget. De Vera ser är Vanessa och Lissy som är klädda i soldatuniformer. just so you know. ]

[Vi är inne i bilen... ]