The Marauders - Always and forever [SV]

Remus försökte att inte bryta ihop. Jag bröt ihop totalt, har länge försökt hålla mina sorger inom mig men nu bara exploderade det. Detta var för en någon dag sedan, jag grät så mycket att jag var tvungen att lägga undan iPaden...
Nu måste jag bara säga Tack jag mår mycket bättre nu!
Den här FF:n har öppnat en väg för mig Det var den första FF jag läste och den gör också att jag är beroende av marodör FF! Du är en AWSOME författare och jag längtar tills jag får läsa din första bok!

Det där bara gjorde min dag så mycket att jag inte kan beskriva det :´) Tack så hemskt mycket!




Kapitel 75
Ett inte särskilt väntat besök
juni 1996

Ett skrik.
Ett kras.
’’Käre nån, du skrämde livet ur mig, Remus!’’
’’Förlåt Molly, jag är ledsen... Reparo.’’
De blå tallriksskärvorna flög ihop och porslinet var helt igen. Remus plockade upp fatet och gav det till Mrs Weasley, som stod med en hand över bröstkorgen och såg livrädd ut.
’’Åh käre nån’’, upprepade hon och tog emot fatet. Hon rätade på sig och såg på honom, som om hon precis då insåg att han var där. Hennes blick såg plötsligt medlidande ut och hon lade huvudet lätt på sned. ’’Hej på dig, Remus. Hur mår du?’’
’’Bara bra’’, ljög Remus och harklade sig. ’’Hur mår ni här då? Vilka är här?’’
’’Jo, vi är... sysselsatta’’, sa Molly. ’’Just nu är det bara Kingsley, Tonks och jag här. Arthur är hemma från arbetet om en halvtimme.’’

Under de två dagar som Remus varit totalt frånvarande från resten av Fenixorden hade mycket hänt på Grimmaldiplan 12. De kala väggarna såg ännu mer kyliga och svarta ut utan de möbler som Sirius på något sätt tagit dit under sin tid som fånge i det ensliga huset. Det var knäpptyst överallt, men framförallt fruktansvärt tomt utan just Sirius.

Remus såg sig om, innan en tanke plötsligt slog honom.
’’Vad kommer att hända med huset?’’
’’Tja’’, började Mrs Weasley. ’’Enligt Sirius testamente tillhör det ju Harry.’’ Hon sänkte rösten när hon sa Sirius namn, nästan som om hon försökte säga det så att Remus inte skulle höra. ’’Men... huset – och Krake också för den delen – ska ju lämnas vidare till nästa person i familjen Black. Så...’’
Det tog några sekunder innan Remus förstod.
’’Ska hon få huset?’’ nästan spottade han ur sig. ’’Lestrange!?’’
’’Vi vet inte’’, sa Molly tveksamt. ’’Dumbledore hade en idé, men jag vet inte riktigt hur det ligger till. Vi får se helt enkelt. Oavsett så måste vi tömma hela huset.’’ Hon suckade.
’’Ät middag hemma hos oss, vi åker dit om ett par timmar tillsammans med Monsterögat.’’
’’Tack, men jag...’’
’’Det var inget erbjudande, det var en order’’, sa Molly strängt. ’’Och...’’
Ett pang hördes från ovanvåningen och Tonks röst hördes. Det var inte förrän då som Remus, för första gången på två dagar, tänkte på det som hänt där, i köket, samma dag som Sirius dog.
’’Förlåt! Var står kvasten?’’ Steg i trappan hördes och Remus insåg att kvasten stod två meter ifrån honom. Han skulle aldrig hinna fly från den pressade situationen nu.
Stegen kom närmare och Tonks syntes i dörren.
’’Åh’’, sa hon när hon fick syn på Remus. Sen rätade hon på sig och vände bort blicken. ’’Hej Remus. Ska du stanna på middag?’’ Hon gick förbi honom och greppade kvasten.
’’Han blir så illa tvungen’’, sa Molly och log glatt, ovetandes om spänningen i rummet.

Efter middagen, som bestod av kycklingfilé, tranbärssås, potatisgratäng och väldigt spänd atmosfär, åkte Remus hem. Han gick in i köket, satte på tekokaren och hängde av sig kavajen på en av stolarna. Det dröjde inte många sekunder innan ett ljudligt pang hördes och Tonks stod i köket.
Remus första impuls var att ignorera henne, men eftersom hon stod där i hans kök kändes det aningen svårt.
’’Tonks.’’
’’Hej, Remus.’’
’’Kan jag hjälpa dig med något?’’
Tystnad. Vattenkokaren klickade till.
’’Jag ville bara prata.’’
’’Nåväl.’’
Han reste sig upp, öppnade skåpet.
’’Te?’’ frågade han utan att kolla på henne.
’’Nej tack.’’
Han tog ut en tekopp ur skåpet, lade i en tepåse och hällde i vattnet.
’’Jag... jag tycker verkligen om dig, Remus.’’
Meningen kom så plötsligt. Remus tog snabbt en klunk te och brände sig i halsen så han nästan kände blåsorna svälla upp. Han visste inte vad han skulle svara. Tonks tonläge hade ändrats så plötsligt och det lät så fruktansvärt... dumt. ’’Jag tycker verkligen om dig, Remus.’’ Hon måste ha känt det själv, för hon knep ihop läpparna och tittade bort.
Remus önskade att han bara kunde försvinna från platsen. Han var så trött och han visste inte vad han skulle svara. Det skönaste hade varit att bara gå upp och lägga sig, men självklart kunde han inte göra det. Det verkade inte som om han skulle behöva heller, för två sekunder senare hade hon transfererat sig därifrån.
Det hade löst sig så lätt att Remus inte ens hunnit bli stressad eller upprörd över situationen, och det kändes oförskämt bra att scenen avslutats så hastigt. Som en riktigt dålig film. Man kan bara stänga av den.
Men ändå kunde han inte neka känslan av att han ändå ville att hon skulle komma tillbaka.
För han saknade henne, så fruktansvärt mycket.

Åhh vad bra!

JAg älskar verkligen det här kapitlet. ♥

Tänkte att nu när fanficen är uppe och aktiv igen kanske jag ska tagga lite gamla läsare som tror jag lagt ner! Förlåt om jag taggat någon som fortfarande läser också det har jag säkert gjort, eller någon som läser utan att kommentera såklart.
kajus.sElina PotterGinny Weasly 1Luna_ravlunas_clawPansy_SlyGiantMonkeyTonks♥cikkiminisaHedvig9812LouGreenLizzy.P27WizzyAmanda LovegoodJen93AlfWinny GeasleyGinny!!!!MissBellatrixShauneeFoxfacetjejigadiaMinihästViethinaRoseElm30771Bibo99Ginny.:.WeasleyNeville♥LunaConfringoLouLolsanna1324567TheFifthMarauderM.PotterVattenBlåAlertviktorHermia



Kapitel 76
Förhoppningsvis en skillnad.
Juni-juli 1996.

Käre Harry.

Han visste inte vad han skulle skriva.
Han kände inte Harry så väl, men tillräckligt för att veta hur hårt han hade tagit Sirius död. Antagligen värre än Remus själv hade gjort. I två år hade Harry fått så mycket – äntligen någon utanför Hogwarts som brydde sig mest om honom i hela världen, som alltid förstod, alltid fanns där och som alltid visste de exakt rätta orden att säga för att man skulle må bättre. Remus visste att han aldrig skulle kunna bli en ’’ny Sirius’’, men han ville ändå sätta sig ner och skriva. För att visa att han bryr sig, i alla fall. Men han visste inte vad han skulle skriva och lade ner pennan. Det kändes inte bra att Harry skulle tillbaka till Dursleys igen, och speciellt inte den här sommaren, utan någon Sirius att skriva till (eller möjligheten att kunna hota familjen Dursleys med att Sirius skulle komma och förvandla de alla till skalbaggar, såklart).

Och så plötsligt fick han en idé.


Två veckor hade gått. Tonks och Remus hade setts då och då, inte pratat särskilt mycket, men det kändes ändå på något sätt som att spänningen mellan de båda inte var lika... spänd, längre. Tiden gick, bara.
Det var mulet väder ute och Remus stod på Kings Cross tillsammans med Molly, Tonks, Fred, George samt Arthur och Monsterögat.
’’Ron! Ginny!’’ ropade plötsligt Molly. Remus tittade upp. De två Weasleybarnen samt Harry kom gående mot de med förbluffade miner. ’’Och Harry, lille vän... hur är det med dig?’’
’’Bara fint!’’ sa Harry, men Remus såg direkt att han ljög. Hans min var nämligen väldigt lik James nej-jag-gjorde-visst-läxorna-jag-lovar-blick.
Man kunde nästan höra ljudet av Harrys renbev knäckas när Molly drog in honom i en kram.
’’Hej, Harry’’, sa Remus när Molly släppt pojken.
’’Hej’’, sa Harry. ’’Jag väntade mig inte... vad gör ni här allihop?’’
’’Jo, förstår du. Vi tänkte att vi skulle ha en liten pratstund med din moster och morbror innan vi låter de ta med dig hem.’’ Remus log.
’’Jag vet inte om det är nån bra idé’’, sa Harry ängsligt.
’’Jo, det tror jag att de är’’, brummade Moody med sin starka röst. ’’Det där måste vara de, eller hur Potter?’’
Och visst var det familjen Dursley alltid. Petunia, som såg ut som tiden stått stilla, bortsett från de knivskarpa rynkorna som bildats i hennes strama hästansikte när hon fått syn på den underliga skaran som kommit för att vinka Harry adjö.
Vernon, om möjligt ännu fetare och ännu mer lik en gris. Och så Dudley, lika lik Vernon som Harry var lik James.
De marscherade allihop fram till familjen, som såg helt förfärade ut.
’’God middag’’, sa Arthur. ’’Ni kanske kommer ihåg mig, mitt namn är Arthur Weasley. Vi tänkte bara byta några ord med er om Harry.’’
’’Ja just det’’, morrade Moody så att Petunia ryggade tillbaka. ’’Och om hur han behandlas när han är hemma hos er.’’
’’Jag kan inte se att det angår er det minsta vad som försiggår i mitt hem...’’ började Mr Dursley.
’’Det ni inte kan se skulle nog fylla åtskilliga böcker, Dursley!’’
’’Hur som helst är det inte det saken gäller’’, sa Tonks. ’’Det avgörande är att om vi får reda på att ni har varit dumma mot Harry...’’
’’...och ni kan vara övertygade om att vi kommer att få höra om det’’, tillade Remus och log.
’’Ja’’, sa Arthur. ’’Även om ni inte låter Harry använda felletonen...’’
Han tystnade då Hermione viskade något åt honom. Antagligen det rätta ordet för ’telefon.’
’’Ja, om vi får minsta vink om att Potter blivit illa behandlad på det ena eller andra sättet kommer ni att få stå till svars inför oss’’, sa Moody.
’’Hotar ni mig, min herre?’’ sa Mr Dursley och försökte se skräckinjagande ut. Han lyckades inte utan hans nervösa jag fläckade ner hans röst.
’’Ja, det gör jag’’, sa Moody belåtet. ’’Då så, Potter, hojta till om du behöver oss. Om vi inte hör ifrån dig på tre dagar i följd skickar vi över nån. Adjö då, Potter.’’ Han gav Harry en klapp på axeln och vände sig sedan åt Arthur.
’’Var rädd om dig, Harry’’, sa Remus tyst och böjde sig lätt framåt. ’’Låt höra av dig.’’
’’Harry, vi ska ta dig därifrån så fort vi kan’’, viskade Mrs Weasley och kramade honom igen.
’’Vi ses snart, kompis’’, sa Ron.
’’Riktigt snart’’, flikade Hermione in. ’’Vi lovar.’’
Harry såg tacksam ut över att de alla stod vid hans sida, log och höjde en hand till farväl, innan han försvann runt ett hörn på stationen med hela familjen Dursley i släptåg.

Jag har inte slutat läsa.... O.o jag har inte hunnit ikapp än.. XD

Jätte bra!!!!!!

Som sagt har säkert taggat flera som fortfarande läser o.s.v. Men vad kul att du fortfarande läser!! ♥



Tack så mycket!

Bra!

slutade aldrig jätte bra skrivet