The cold in our bodies [PRS]

Hon sträckte sig efter flaskan och hällde upp mer vatten.
"Det är bra. Jag vill helst bara ut. Det är så... kvaft." Hon såg på Maurice och bet sig i läppen.
"Vad har ni pratat om medan vi sov?"

"Vi är nog snart framme.", gissade Olivia och kastade en blick genom fönstret, men möttes bara av ett mörker. Det var svårt att se var någonstans de befann sig.
"Tja, Lottie har berättat lite om sig själv.", svarade Maurice som hade huggit in på en till druva. "Sov du gott, Alice?", frågade han. Glad över att hon var vaken.

"Jag sov nog gott." Hon lutade sig tillbaka och lade huvudet på sned.
"Hur ska vi göra med rummen?" Hon såg nu oroad ut.

"Rummen?", frågade Maurice och såg oförstående ut.
Olivia visste inte heller riktigt och försökte läsa av både Maurice och Alices miner, som om hon missat något.

"Ska vi sova i skogen?" Frågade hon oroat och såg nu på Olivia.
"För jag är inte säker att Greven kommer att uppskatta det. Inte sir Rion heller." Hon såg ner och såg mot dörren igen.

"Vi ska väl sova i Feíx? Det har väl något värdshus där antar jag?", sa Olivia och tittade från Alice till Maurice.
"Lottie berättade för mig om att hon kommer därifrån- hon kanske vet?" Han tittade mot Lottie.

"Men då har vi ju rum? Det är det jag menade. Eller pratar jag så... konstigt?" Hon såg på Olivia.
"Är jag varm?" Hon såg oroad ut.

"Vi hängde bara inte med på vad du menade.", sa Olivia och klappade Alice på benet med ett vänligt leende.
Hon kände därefter på Alices panna med sin handled. "Hm. Jag tror inte det. Behöver du lite luft? Vill du att vi stannar?"
Men i samma stund började vagnen röras i ett långsammare tempo och ett frustande av hästarna och ryck i vagnen skvallrade om att nu hade de stannat. "Vi måste vara framme!", utbrast Olivia lättat. Ett värdshus nu kändes som en fantastisk idé.

"Jag vet inte. Jag är inte hundra att jag är återställd." Hon såg på henne och nickade.
"Ja du har rätt. Men nu är jag inte direkt trött. Jag har ju sovit i en timme eller så." Hon lade en hand om sin nacke.

"Kom vi går ut.", föreslog Olivia. Hon reste sig upp och knuffade upp den lilla dörren så att den svängde ut. Hon klev ut och möttes av friska vindar. Här fanns mer ljus än bara stjärnorna och månens- eld från facklorna vid ingången till byn. Det såg välkomnande ut. Flera skuggor längre inåt skvallrade om att några invånare fortfarande var vakna i denna lilla stad.
Ett välkomnade sken från fönsterna i en större byggnad avslöjade den som värdshuset. Dessutom kunde Olivia höra skratten och slamret. Det var väl där det var som livligast. "Åh, vad det är skönt att känna mark under mina fötter igen.", erkände hon och log lättat. Kände spänningen. Hon visste inte när hon hade rest såhär långt senast.