Prs(Dragon Fantasy)

(Kan vi hoppa ett tag? Typ några veckor eller så..)

(Det kan vi ^^ )

Dagar passerade och blev till 1, 2, 3 veckor. Uriah blev snart bättre och övade tillsammans med Arnold och Mina upp sin styrka igen. Uriah lärde sig hur strid inte bara var död, utan även en konst, något han ofta påpekade trots Arnolds högljudda klagomål.
Medan sommartiden sakta led mot sitt slut blev Uriah och Mina allt tajtare, vilket pressade lite. Uriah kände ofta ångesten bak i huvudet så fort de rörde varandra. Istället för att tänka som han,i början tänkt - glatt om hur lycklig och förälskar han var - handlade nu allting om alla fel han gjorde, alla hans misstag. Så fort någon annan än Arnold passerade honom blev han stel och försökte lista ut om personen hade något på gång med Mina. All hans kärlek hade förvandlats till ängslan, något som även märktes i hans sätt mot Mina den senare veckan. Allt oftare frågade han vad hon tänkte på, eller frågade vad hon skulle göra om hon rörde på sig.

Mina hade märkt Urias förändring, först hade hon inte brytt sig, var glad att han verkade frisk, ville ha honom nära. Men snart kändes det som att han kvävde henne, misstrodde henne i vad hon än gjorde.
Hon var nu vid svärdsfäktningen, fick ut allt mot en docka, hon nästan smet från Uriah. Hennes känslor mot fadern var än veka och Uriah gjorde det hela värre trots att hon älskade honom.

Uriah pillade otåligt på ett grässtrå medan Keirons röst ljudade högt och klart i dungen de satt i. Ett par halvblod tre rader fram gäspade diskret och några på högra sidan dungen sov redan. Uriah försökte själv hålla ögonlocken upp med hjälp av tankarna på Mina. Snart kunde han dock inte hålla sig längre och somnade, sittandes med ryggen mot närmaste träd.

En av Arnolds vänner, Tristan kom fram till henne, ville att de skulle fäktas. Mina tackade ja, men visste att Uriah skulle bli arg, hon orkade inte. Vad skulle hon göra? Bevisa för honom?

Så fort lektionen var slut begav sig Uriah mot sjukstugan. Till sin stora förvåning fann han Arnold där. Arnold såg ovanligt sur ut där han låg. Uriah satte sig vid honom. "Vad har hänt?" frågade han son vän.
""Tristan slog ner mig!" muttrade Arnold.
"Jaså?"
"Ja. Han är en riktig liten jävel!"
"Äsch, ni är ju vänner!"
"INNAN HAN TOG MIN FLICKVÄN JA!" vrålade Arnold.
Uriah kände osäkerheten välla in, vart var Mina? Var hon med Tristan? Arnold suckade då han märkte Uriahs ansiktsuttryck.
"Uriah, du oroar dig för mycket, du kommer kväva Mina om du fortsätter vara sådär."
"Få det att sluta då!" fräste Uriah i sur ton. Arnold surnade även han väldigt snabbt,
"Jag försökte hjälpa dig!"
"Tack så mycket, men jag tror jag klarar mig!"
"Nej Uriah, det gör du inte. För som du håller på kommer det inte vara någon match för Tristan, eller någon annan att vinna Mina från dig. Du är så jävla dryg, jag fattar inte hur Mina står ut med dig. Du är patetisk, INGEN GILLAR DIG!"
Uriahs ögon gick från mossgröna till kolsvarta på en sekund. Allt Arnold sagt hade slagit honom hårt. Arnold mjuknade snabbt, och någonstans i bakhuvudet kunde Uriah höra hans försök att be om ursäkt. Men Uriah reste sig bara upp och gick iväg med raska steg, rakt ut i skogen i hoppet om att inte behöva komma tillbaka på länge.

Mina var klar med fäktningen hon hade vunnit och som straff drog hon med Tristan att be Arnold om ursäkt. Det roade henne att Arnold hade blivit slagen då han ändå var okej, vid liv.
"Var är Uriah?" sa hon och såg sig om, hon hade trott att hon skulle finna honom här?

Uriah vandrade på, förbi styrernas lilla äng där en rättegång var i full rulle och senare även nymfernas område. Han gick och gick och gick, tänkte och tänkte och tänkte. Han betraktade natten runt sig och undrade för sig själv om det var lättare att vara ett träd eller så. Han började fantisera om ett liv som nymf, lycklighela tiden. Med en suck svänge Uriah till vänster vid miniträsket. Han var nästan ute ur halvblodslägrets marker nu. Det var skönt att tänka på annat än sina problem ett tag och när någon kom springandes mot honom med en dolk i handen märkte han inget förrän det var för sent.

Då Uriah svimmat rätt snabbt efter att ha fått dolken i ryggen, band den smutsiga, ovårdade och hungriga Sonja honom och släpade honom de sista metrarna ut från lägrets gränser. Hon brydde sig inte om att sudda ut spåren efter dem.

(Guess what; Sonja is back )

(Woho )

Mina såg mot skogen och gick dit, dit Uriah sa att han gått och Tristan kom efter henne. Var det för att skydda visste hon inte. Hon ville bara hitta Uriah, var kunde han vara? De börjar skrika och leta efter honom.