De utvalda

"Det skulle väl ändå ha skett när vi nådde fram till lorden....". De skulle ju döda den där lorden..Han nickade sakta sedan och smekte lätt hennes kind innan han vände sig framåt igen och började rida igen.

"Inte om jag fick bestämma.......hade tänkt göra det." sa hon och de började åter rida, Eletha med en inre kamp mot rösten som uppmanade henne till att dra en av knivarna. Hon bet ihop och höll krampaktigt tag om tömmarna och såg stint framåt.

Ethan sa inget utan tittade bara framåt medan de red. Han hade samma tankar som henne, men han fick inte! Han hade lovat Eletha att inte skada sig själv, och han ville inte bryta de löftet.
De red på, en bra stund, och solen började långsamt sjunka.

"Vi borde slå läger för kvällen." sa Eletha dovt efter flera timmars tystnad och pekade på en skogsdunge med ett litet vattendrag igenom. Hon ledde Morier dit, sadlade av henne och lät henne ströva fritt. Sedan började hon samla ved till en brasa, allt skedde automatiskt och hon verkade inte tänka på vad hon gjorde, sorgligt nog märkte hon inte heller av hur Ethan mådde fast hon lovat sig själv detta.

Ethan nickade stumt och sadlade av i skogsdungen. Han tände på veden då den var samlad och värme sina händer. Och innan de ens ätit, eller knappt sagt något la han sig ner med ryggen mot elden och blicken mot ett träd.

Eletha kom tyst fram till honom, hon hade trängt undan vad hon själv kände och satsade nu på Ethan. "Du borde äta." sa hon lågt och satte sig vid honom och la sakta hans huvud i sitt knä. Hon mumlade något, en entonig melodi som lät som en vaggvisa ur en svunnen tid och strök honom sakta över håret.

"Jag är inte hungrig" mumlade Ethan. Han kollade upp på Eletha. Utan att han tänkt på det, hade fingrarna smugit sig fram till en kniv vid hans skida. Men när Eletha var där, släppte han automatiskt den.
"Du borde också äta...och vila".

Eletha skakade på huvudet, "Inte så änge du har sådana tankar i huvudet." sa hon lågt men bestämt och fortsatte smeka hans hår långsamt. Dessutom kunde hon inte sova själv, inte för att hon ville visa något för Ethan, han behövde henne nu.

Ethan slöt lätt sina ögon då Eletha fortsatte smeka honom över håret. Det var lugnande, och skönt. Långsamt kände han sig en aning bättre också. Tillslut satte han sig upp och kramade om henne tyst.

"Lite bättre?" frågade hon med oro i vart ända ord, och kramade om honom. Han fick på inga villkor bli som henne, hon vägrade det.