Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna var faktiskt lite kittlig. Hon försökte hålla en neutral min, men rycker på mungiporna lite ändå. "Lycka till", får hon fram.

Thalia ler, "Som du vill miss Mason." säger hon med hövlig ton och bugar. Och börjar sedan kittelatakera Johanna bara för att försöka.

Visserligen skrattar hon, men hon puttar bort Thalia gång på gång ändå. Men tillslut klarar hon det inte längre, utan hon kastar sig åt sidan. Istället trillar hon in i en av 14-åringarna ifrån träningen. Hon muttrar ett förlåt. De verkar mer generade än vad hon är.

När Johanna ramlar in i 14- åringarna faller Thalia ner på golvet flämtande av skratt åt det nyss inträffande. Både att hon lyckats kittla Johanna och att Johanna rammlat in i den.

När hon rest på sig så ser hon åt Thalia, som nu ligger på golvet. Hon skakar på huvudet. "Du vet, jag tänkte inte gå in i de där två. Jag tänkte bara komma bort från dig. De bara ... kom ivägen", sade Johanna till sitt försvar.

Thalia biter ihop och försöker sluta skratta då hon nickar och ser på Johanna. Men hon kan inte hålla sig och hon ramlar ihop av skratt, det var så befriande och skönt att skratta. Tillslut så visste hon inte vad hon skrattade åt utan bara fortsatte tills hon flämtande och med skratttårarna rinnande på kinderna låg på golvet.

Johanna bara skakade på huvudet åt henne. Hon förstod inte vad det var som var så roligt att hon kunde skratta i flera minuter åt.
"Ta dig samman, kvinna", säger Johanna med ett litet leende.

Thalia tar djupa andetag och ställer sig så småningom upp. Hon hade fortfarande ett stort leende på läpparna men skrattade inte längre. "Som du vill kvinna." svarar hon i samma ton som Johanna roat.

"Duktigt, soldat Greenlaw", fortsätter Johanna. Den här gången härmar hon deras instruktörsröst när han berömde folk. Vilket hände överdrivet ofta för nästan ingenting.

"Jag tackar vänligast för ditt utlåtande, soldat Mason." svarar Thalia med underdånig röst och bugar mot Johanna med sänkt blick. Men flinar sedan och ser upp, underdånighet och blygsel var inget som känneteckande Thalia, snarare tvärt om.