The Marauders - Always and forever [SV]

Herregud jag GRÅTER D: Du skriver så himla awesome och det känns verkligen som det är på riktigt!

jättebra skrivet nu också, blir helt gråtfärdig när Sirius dör

SIRIUUS. D:

Men jättebra skrivit, längtar tills nästa kapitel.

*försöker att inte bryta ihop*
Jätte bra!
Förstår inte hur du kan få allt att känns så levande! :O

Kapitel 74
Life goes on
juni 1996



Sirius var död.
På riktigt.
...
...
Tystnad.
Mer tystnad.
Sen kom smärtan.
Och mer smärta.
Och den välbekanta känslan av att allt var tomt igen.



’’Remus, skulle du kunna hjälpa mig?’’
Remus Lupin avbröts i sina tankar och kollade upp. Molly höll i en stor låda och såg ut som om hon höll på att tappa den.
’’Jag kan ta den, Molly’’, sa Kingsley som dykt upp från ingenstans.
’’Tack så mycket, snälla du’’, sa Molly. Kingsley tog emot lådan och såg sen på Remus, innan han sa med sin djupa stämma;
’’Åk hem. Vi klarar oss här. Få lite sömn. Det behöver du.’’
Remus insåg plötsligt hur skönt det skulle vara att få sova lite, men sen återvände han till verkligheten och skakade på huvudet.
’’Äsch, jag mår fint’’, ljög han. ’’Jag kan inte lämna er med allt arbete.’’
Han lyfte upp en annan låda från trappan och ställde vid dörren.
’’Remus.’’
’’Vad?’’
’’Sov.’’
Remus suckade. ’Om jag bara hade kunnat’, tänkte han.
’’Kinglsey har rätt’’, sa Arthur som kom ner från trappan med ännu fler lådor fyllda med saker som skulle bort från Grimmaldiplan, som numera tillhörde Harry. ’’Det är hårt för dig, Remus.’’
Remus visste inte vad han skulle göra. Att åka därifrån kändes som att åka ifrån Sirius, för isåfall skulle han ju inte komma tillbaka förrän allt var rensat och borta. Men å andra sidan så... var han ju faktiskt redan borta.
’’Okej då. Om ni är säkra på att...’’
’’Det är vi verkligen’’, sa Molly varmt. ’’Ta hand om dig nu och oroa dig inte om oss.’’


Remus uppskattade verkligen att de andra var så... tja, vad nu det rätta ordet var. Förstående?
Men trots detta kändes det nästan som om det gjorde allt svårare.
Förra gången – det vill säga förra gången allting togs ifrån honom och världen rasade samman – så hade det bara varit han. Ensam. Hans föräldrar hade dött ifrån honom bara något år senare, han hade inga syskon, och inga fler vänner. Vilka skulle brytt sig?
På det viset kanske det hjälpt honom gå vidare. Eller rättare sagt hade han inte haft något val. Han minns så tydligt, när han stod där i köket, den första november 1981, och hade varit så frustrerad över att allt såg exakt likadant ut som det alltid gjort. Att människor på gatan gick runt som vanligt och att solen sken som den gör varje dag.
Men i långa loppet kanske det var bra. Om allting var precis som vanligt hade han inget annat val än att bara... spela med, helt enkelt. Men nu...

Alla behandlade honom som en glasfigur som kunde bryta ihop och krossas vilken sekund som helst. Självklart var det av respekt, men det blev bara så... svårt.
Egentligen var han väl bara dum om han var ledsen nu. Egentligen var det ju bara som vanligt.
Som det hade varit större delen av hans liv.
Innan han ens fyllt 22 hade allt tagits ifrån honom. Och flera gånger där efter hade Remus tänkt på hur det skulle vara att bara försvinna. Försvinna från världen.
Allt var ju ändå borta. Han gick upp på morgonen, gick till jobbet, gick hem och gick och lade sig igen, och blev förvandlad till ett monster en gång i månaden. Det fanns ingen mening med något längre.
Nu i efterhand kunde han egentligen inte komma på vad som hade fått honom att fortsätta. Varför han hade gått vidare när stigen tagit slut.
Antagligen hade det varit på grund av Harry. Han visste att Dumbledore inte ville att någon i magivärlden skulle ha kontakt med pojken, men Remus visste att de skulle träffas någon gång. Långt fram eller dagen därpå – någon gång.
Sen var det kanske även lite på grund av ilska mot Sirius. Remus var så förbannad på Sirius att han helt enkelt bestämt sig för att den jäkeln inte skulle få leva längst av ’’vännerna’’. Den som mördat vänskapen ska själv inte få leva längst. Remus ville vara på jorden den dagen som Sirius dog.
Och det hade han fått. Och nu önskade han livet tagit slut femton år tidigare.
De senaste två åren hade han bara varit dum. Dum och korkad som trott att han någonsin skulle få tillbaka någon av de fyra vännerna. Tekniskt sett hade han inte förlorat någonting nu. Allting hade bara återställts till det normala.
Remus började fundera på ödet. (Vilket han gjorde alldeles för ofta.)
Kanske det var meningen att Remus skulle vara ensam, och att dessa två åren bara funnits för att sanningen skulle dö med Sirius. Han hade ju lika kunnat bli galen och dött i Azkaban efter bara ett år där inne, och alla hade för resten av sina liv kunnat tro att Sirius mördat alla de där människorna och förått Lily och James. Men så blev det inte.
Ganska konstig slump egentligen. Att familjen Weasley vann alla de där pengarna så de åkte till Egypten och hamnade på förstasidan, att Peter var med, att Fudge besökte fängelset just den dagen och gav Sirius den där tidningen. Att Harry var ute med kartan just den där natten, att Snape fick syn på honom så Remus hörde de och fick tag på kartan och såg Pettigrew...

Av alla tankar blev han bara yr, så han lade sig på sängen istället och försökte stänga ute resten av världen.
Han sov lite halvt hela eftermiddagen, kvällen och natten, medan massor, massor av minnen spelades upp i hans huvud.

Han satt på sitt kontor och studerade Marodörkartan. Så många minnen.
Den hade blivit rejält sliten men funkade precis lika bra. Och så plötsligt fick han syn på pricken märkt med ’’Peter Pettigrew’’.
Och så med ett klick föll allt på plats.

Han mindes första gången han fick syn på Sirius efter alla de där åren, han mindes ögonblicket han fick reda på att Lily och James var döda, att Peter var död, att det var Sirius fel... han mindes Lily och James begravning, radiosändningen från den dagen, första brevet han fick från Sirius efter att de misslyckats med att döda Peter i Spökande stugan, ögonblicket då Harry sa att han sett Pettigrews namn på kartan och såklart ögonblicket då Sirius dog. Det spelades upp i Remus huvud, om och om igen, hela natten. Det var som om han bara upplevde det tillräckligt många gånger så skulle det kunna gå vidare utan att Sirius dog.

Men ingenting hände. Och man var tvungen att gå vidare. Igen.

blev gråtfärdig...mycket bra skrivet

GRÅTER IGEN D:
Min tröja är blöt av tårar! Superbra kapitel

Fantastiskt kapitel som vanligt!

Okey I'm sorry. Men jag har varit sjuk väääääldigt länge (sen i februari faktiskt eheh) och bara inte orkat skriva ordentligt!





Nu mår jag bättre och har massor av inspiration. Dock ska jag på kollo imorgon och kommer tillbaks i Juli! Kommer kanske skriva medan jag är där, men tror inte det kommer upp förrän när jag kommer hem isåfall. Förhoppningsvis långt då!

Sounds great.