När folk blev stora och Voldemort vann.

Xenia tvekade en halvsekund och följde sedan efter Fai.
- Vem får hjärnskakning först?, sa jag och sukade och flög vid Cara.
- Det är tråkigt att allt ska vara i ruiner, sa jag och följde hennes blick mot byn.

jag vände mig mot Laura
"Ja du, jag vet inte Fai ger nog inte upp så även om han ramlar av så lär han nog komma på ett sätt att inte skada sig. han har mäktiga magiska krafter" sa jag leende "ja det är de väll, men är du föråvnad?"

- Nej, det är jag inte, tycker bara det är synd att allt förstörs.
De har förstört mammas och pappas grav, allt var förstört, sa jag och suckade.
- Jag tycker det är synd att de inte ens kan låta de döda vara, men la över förtrållningar.
Mamma och pappa ska minnsan inte bli några inferier, sa jag bestämt.

Jag såg på Laura "ja det är synd. Min mors grav var intakt, men det är bog för att den ligger väldigt skyddad" sa jag leende och kramade Lauras hand "men det är så världen är" sa jag

- Plus att hon var häxa, sa jag men log åt Cara.
- Det är lungt, vill bara inte se dem som inferier, jag vill att de ska vila i frid, sa jag och log lätt och såg på ungarna som flög omkring.
- De är verkligen duktiga, sa jag leende åt deras håll.

"ja men det är ingen som vet det. Ingen känner till henne" sa jag och såg sen på barnen "ja det är de verkligen och envisa. Jag undrar om de kommer flyga när de blir stora" sa jag och så sen leende på Laura "och om de kommer bli nått mellan dem" sa jag

Jag såg på dem och log.
- Ja, Xenia får göra som hon vill men jag hoppas att hon blir intresserad av Quidditch, sa jag glatt och nickade.
- Ja, vem vet, då blir vi kanske släkt, sa jagglatt och log.

Jag såg på henne och log "ja Fai får göra som han vill. Min far tyckte dock att vi skulle manipulera honom så han kunde ta över sen" sa jag irritera men log sen "ja det skulle vi" sa jag glatt

- Bra att du hindrar det, jag tycker att han borde få välja själv om han vill göra det eller ej, sa jag leende och nickade.
- Ja det kan bli kul, vi blir väll svägeskor eller nått då, sa jag roat och såg på Cara.
- Hur är det med dig då?, och hur är det med din far?, är det bättre, nu när ni vart vid graven och allt, sa jag och log lätt åt henne.

"klart jag hindrade det, jag tänker inte låta min son bli en zombie" sa jag bestämt och log sen "ja det blir det nog" sa jag leende och la sen huvudet på sned
"jag mår lite bättre, och min far mår nog bättre. Vi saknar henne båda två" sa jag och funderade sen "är det möjligt att sakna nån man inte träffat?"