(PM)Jag hatar din blotta existens

Awsome

Och Jean, dåligt val

Suuuuperawesooooome!!!♥

MERAAAAAAAa

Håller med.
PS Dumma Jean

Eeh... Jean i mitt huvud ser faktiskt ganska cool ut.. fast det blir problem om han någonsin ska åka flygplan..... (lite of topic menmen)
ff:en är fortfarande fantastisk och jag vill fortfarande att du skriver mer *le gulligt åt* snälla?

Åhh buhu

ARGH!!! (vill inte stressa dig MEN...) hela min blotta existens beror på om du skriver mer snart!!!!!!!!!!!!!!! (kom ihåg, ingen stress)

Ah, jag ber om ursäkt för att jag har varit så inaktiv, men när andra skolor( tydligen) varvar ner inför skolavslutningen är det tvärtom hos mig så jag vet inte hur mycket jag hinner skriva för tillfället.
Jag ska försöka bli klar med nästa kapitel till helgen, men jag kan inte lova något, förlåt...

det gör inget, skämtar bara. Du måste inte stressa bara för att vi ska få ett kapitel ♥

Asch, ingen fara
---------------------------------------------------------
Jean
Regnet strimmar bussens rutor och luften i den kvava bussen är fuktig. Den enda ljuskällan förutom de blinkande lamporna i bussens tak är gatlyktornas sken som konstant blir starkare och svagare i takt med att bussen kör förbi dem. Jeans tunga snuddar vid en av de två piercingarna som sitter i hans underläpp och rycker omärkligt till när en svag våg av smärta går genom ansiktet. En del av Jean skrattar hånfullt: hur dumt hade det inte varit att göra något sånt här? Han är verkligen helt jävla dum i huvudet, och nu fick han betala priset!
Jean skjuter bort de ångerfulla tankarna och påminner sig själv om varför han har gjort vad han har gjort: för att slippa må dåligt vid synen av sitt skrämmande perfekta ansikte. Jean har för länge sedan insett att hans ansiktsdrag och kroppsform, att hela han, är onaturligt perfekt. Fläckfri hy, vackert utmejslade ansiktsdrag, stora nötbruna ögon… Jean ruskar på huvudet. Allt det är borta nu, han behöver inte hata det längre. Han behöver inte bry sig längre!
Men varför… varför känner sig Jean fortfarande fel? Frågar en tunn röst i Jeans huvud. Varför har inte den tomma känslan försvunnit? Varför värker det fortfarande i Jeans bröst som om en hand skoningslöst kramar om hans redan sargade hjärta? Bijou ger ifrån sig ett svagt ljud som kan tolkas som precis vad som helst och Jean känner hur tröstlösheten som han känner byts ut mot en sorts sömnig välvilja.
”Fan ta dig”, mumlar Jean mörkt i mungipan till Bijou. ”Ge fan i att mixtra med mitt huvud!” Bijou skriar skrattande, men någonstans i Bijous hånfulla bärnstensgula ögon tycker Jean sig se att Bijou är sårad. Eller så är det Jean som är sårad över att Bijou har lagt sig i… Eller så är det kanske Bijou… Jean sparkar ilsket på sätet framför sig och känslan av total maktlöshet stiger okontrollerat. Den slingrar sig runt Jeans medvetande och hals i ett försök att strypa honom.

”Nästa Archway Station”, kungör en monoton röst med ett smått uttråkat tonfall och Jean hör hur det plingar till när någon trycker på stoppknappen. ”Någon” är antagligen Jess som för övrigt har satt sig längst fram i bussen på tryggt avstånd från Jean som sitter i mitten med ögonen fästa på Jess blonda hårman. Håret räcker numer en bra bit nedanför midjan och får Jean att må riktigt illa.
Bussens inbromsande får Jeans överkropp att luta framåt för att sedan med en lätt duns landa på sätets mjuka ryggstöd igen. Med snabba, smidiga rörelser reser sig Jean upp och drar fram sitt bagage innan han går ut genom bussens bakre dörr som åker igen bakom honom.

Regnet får den ljumna kvällsluften att kännas kylig och det grus som ännu inte har försvunnit från grusgången som leder upp till Junction Road 41 knastrar svagt under Jess’ lätta fotsteg för att sedan knastra ljudligt när Jean omilt trampar på dem. Den tråkiga, ganska vildvuxna gräsmattan har ingenting att fästa blicken på, och Jean får samma känsla av huset framför honom. Det ljust bruna teglet glider gång på gång undan och Jean märker att han tittar åt ett helt annat håll. Envist riktar Jean sina ögon mot tvåvåningshuset igen bara för att upptäcka att grannhuset har fångat hans intresse. Jean suckar lätt: det rådde inget tvivel om att det bodde åtminstone en häxa eller trollkarl i huset framför dem. Det rådde heller inget tvivel om att vem eller vilka det än var som bodde i huset framför dem inte kom så bra överens med sina grannar…