Skriva av sig-tråden

JosefinFini: Men Fini, du är helt underbar. Jag vet inte hur du har fått för dig något annat. Du ska inte ens tro något annat, för det är fel. Du vet at du får uggla när som helst, jag vill alltid försöka hjälpa dig. Kramar ♥

Du är så snäll och fin Andrea. ♥
Jag skickar en uggla.

JosefinFini skicka en uggla eller skriv på kik, puss ♥

min mobil har blivit stulen så har ingen kik, men jag skickar en uggla ♥

Jobbigt, blir ledsen för din skull
Jag känner själv lite samma sak ibland med mina kompisar, de är så snälla och roliga ibland, men ibland känner jag mig så ignorerad av dem, och blir ledsen och mår dåligt på kvällen. Och när jag träffar dem nästa dag i skolan säger vi hej och allt är som vanligt.
Jag vågar inte säga att jag känner mig osynlig för dem, för jag är inte den som blir arg så att det syns. En gång blev jag det, och de blev nästan rädda, för att jag aldrig visar när jag är ledsen eller arg på dem. :o

Som sagt, blir ledsen för din skull. Tycker att det är elakt att försöka bli av med någon, har hänt mig med. Det slutade med att det blev som hon ville, vi var inte så bra vänner längre, och jag fick bättre vänner.

Är de snälla när de är mot dig annars? Mellan att de är ledsna och att de är elaka igen?

♥

Jag hatar att vara rädd för allt. Eller inte rädd, mer orolig. Tänk om någon hör musik jag lyssnar på? Tänk om mensen blöder igenom och alla ser värsta blodfläcken? Tänk om min mage kurrar? Tänk om jag spillar mjölk/mat på mig under lunchen? Tänk om någon inte gillar mina tröja? Tänk om de pratar om mig bakom min rygg om hur ful och värdelös jag är? Tänk om jag råkar säga någonting till någon som gör att hela min framtid blir helt förstörd och alla kommer mobba mig? Tänk om det strå en galen yxmördare står bakom mig och tänker våldta mig innan han slutligen dödar hela min familj medans jag ser på men skonar mig så att jag blir plågad hela mitt liv?

Tänk om är de värsta orden som finns.

Fuck, pga min ångest valde jag att avsluta en "relation" med någon som stod mig väldigt nära. Ja, det var kärlek inblandat dock inget vi sagt rätt ut men visat indirekt. Det var ungefär 1 mån sedan och det kändes som ett hoppfullt avslut, som att jag skulle kunna glömma bara jag fick lite tid.
Han visste ingenting om att jag brukar ha ångest, social fobi eller att känslorna kändes alldeles för överväldigande. Det känns som att det är först nu som det har gått in, att vi inte längre har kontakt.

Jag vet seriöst inte hur jag skall hantera det här. Jag sover inte, äter inte, orkar inte umgås med någon, bryter ihop när jag är ute osv osv. Jag tror aldrig att jag greppade hur mycket han betydde innan jag såg till att det inte blev mer.

Tänk hur någon bara kan vara ett par enkla knapptryck bort men ÄNDÅ så långt, långt bort. Och nu kanske jag aldrig får se honom igen.

I feel u bro!
Tänk om sitter därbak i mitt huvudet oxå och gnager. Hatar det... Men jag känner verkligen igen mig i det du säger. Finns det liksom inget att göra åt det? Är personligen skitdålig på att komma på lösningar:/

jag försker prata om det, men det hjälper inte precis...