prs yehet & kkaebsong

Med ett litet leende sätter sig Joshua upp i sängen, låter sina händer återigen finna den andres.
"Det är ingenting att be om ursäkt för.." försäkrar han. Nej, det är nog många som skulle tänka på det sättet, även sextonåringen själv om rollerna varit annorlunda. "Det är rätt lätt att tro det, antar jag."

“Det är ännu lättare att tänka i de banorna då jag är typ tjugo centimeter längre än dig och väger kanske trettio kilo mer”, sköt Zihao in och nickade lite för sig själv. Längd och viktskillnaden var definitivt en av anledningarna till att han var så försiktigt runt Joshua. Hade sextonåringen vägt lite mer och kanske byggt upp lite muskler hade det inte ens kommit på fråga att vara försiktig. Men nu, nu vågade han verkligen inte riskera någonting.
”När du blir bättre vill jag att du ska prova på quidditch. Det skulle vara hur kul som helst.”

Förolämpat stirrar Joshua upp mot sjuttonåringen och knuffar lätt till honom.
"Längden måste jag ju erkänna, men det är mer arton centimeter inte tjugo! Plus, trettio kilo är väl ändå att överdriva.." Påpekar gryffindoreleven tyst. Kanske inte, han har gått upp åtminstone sju kilo från det dumma numret fyrtio. Leendet sprids över läpparna när Zihao tar upp Quidditchen. "Jag har åkt kvast innan, men quidditch? Jag skulle få spö samma sekund spelet börjar."

Med ett klingande skratt lindade sjuttonåringen armarna omkring Joshua och drog honom till sig.
”För tjugo är så långt ifrån arton”, konstaterade Zihao och försökte se allvarlig ut, vilket nästan genast misslyckades. ”Jag har faktiskt inte slutat växa ännu, så vem vet. Vad säger du när jag når tvåmetergränsen? Förlåt Zihao, jag hade fel?” Han lät ännu ett skratt undslippa honom innan han tystnade, med ögonen fästa på personen bredvid sig. ”Och det skulle ju inte direkt vara riktig quidditch, bara lite bollkastning. Men vem vet? Du kanske är så dålig som du säger?”

Joshua gömmer ansiktet hos Zihaos bröstkorg och drar täcket över sitt ansikte.
"Vem säger att jag slutat växa? Kanske jag blir längre än dig!" Skjuter sextonåringen tyst tillbaka, även om det aldrig skulle hända så kan man hoppas. Han kikar upp mot den äldre och nickar lätt. "Jag har faktiskt gjort det innan, med Weasley tvillingarna som vänner."

”Du, det där tror jag på först när jag får se det med mina egna ögon”, sade Zihao och himlade med ögonen. Om Joshua någon gång växte om honom, lovade han sig själv att äta upp sina egna strumpor. Så pass lite trodde han att sextonåringen någonsin skulle bli längre än han själv. Men som sagt, vem var det som sa att det absolut aldrig kunde hända?
”Slår vad om att jag är mycket roligare att spela quidditch med än vad de är”, fortsatte han aningen tjurigt. Han blev svartsjuk av de minsta grejerna, vare sig de var relevanta eller inte, dumt nog.

Nu när Zihao lät lika övertalad som Joshua själv, vilket nästan får sextonåringen att vilja påbörja en utmaning. Dock är det självklart att det aldrig skulle hända. Han biter ihop och knäpper med fingret mot sjuttonåringens kind.
"Det är nog högst osannolikt måste jag erkänna. Samuel hade turen att få pappas gener när det kommer till längd." Muttrar han tyst och pillar förstrött med tyget på Zihaos skjorta. "Det är du antagligen." Joshua höjer blicken mot slytherineleven och skakar lite på huvudet åt tonen på den andres röst. "Varför blev du tjurig?"

Hade Joshua glömt bort den gången han blivit avundsjuk på sextonåringens katt? För han var defintivt inte sur över att den andre inte växt sig speciellt lång, det var då ett som var säkert.
”Du vet att jag är hur svartsjuk på dem som helst va? De har alltid varit där för dig, i vårt och torrt...Det får mig att känna mig helt värdelös”, mumlade Zihao och gömde ansiktet i kudden. Kunde han bli mer patetisk? Nej, det var nog faktiskt omöjligt. När han sedan vände sig bort från kudden igen, gömde han ansiktet i händerna istället, alldeles för skamsen för att kunna se Joshua i ögonen.

Ett leende sprider sig över läpparna när Joshua slingrar sina ben om sjuttonåringens kropp för att gömma ansiktet i det vita tyget
"De är bara mina vänner, plus är de straighta bägge två," påminner han och kramar om Zihao med all kraft i sina tunna armar. "Du vet, jag kan också bli sjukt avundsjuk på dina vänner ibland också. Du är inte ensam om det, inte alls." Kanske det är aningen generande, med tanke på den röda färgen över Joshuas kinder som han försöker gömma. Men det är sanningen.

”Men ändå, klagade Zihao och kikade på Joshua mellan fingrarna. ”Du vill i alla fall inte slita sönder mina vänner och gräva ner dem någonstans i skogen”, fortsatte han utan att tänka sig för. Det där hade låtit lite väl brutalt kanske, men till och från hade sjuttonåringen god lust att få bort allt som enligt honom, kunde räknas som konkursens. Själviskt var det helt klart, att han ville ha sextonåringen helt för sig själv. Han hade ingen lust att dela med sig.
”Döm mig inte för det där, jag har ingen kontroll över mina känslor.”