prs wolfy & rollspelare

James granskade henne med ett leende på läpparna innan han gick uppför den lilla trappan och till poolen. Han ville så gärna få en repris på deras första natt men trodde inte alls att det skulle hända.

”Vad var det du ville visa mig?” Om han hade tagit med henne hem till sig för att skryta med sin takvåning så kunde hon ju erkänna att hon var imponerad men poängen förstod hon inte riktigt.

”När vi var här första gången så badade vi och du såg ett ärr på min rygg. Det är som ett V fast uppochner.” Sade han och kollade på henne. ”Låter det bekant?” Frågade han.

Hon grävde i sitt minne men kunde inte komma ihåg att hon skulle ha badat tillsammans med honom, än mindre kom hon ihåg något ärr på hans rygg.
"Nej," mumlade hon tyst, det kändes jobbigt att inte komma ihåg då hon gärna ville veta vad han pratade om.

James slöt ögonen en stund och suckade högt, började gå in igen då han kunde tänka sig att hon behövde sitta ner innan han släppte fallen ängel- bomben. Han log svagt och kliade sig i nacken, visste inte alls hur han skulle börja eller något.

Hon fick lite dåligt samvete eftersom det antagligen var en besvärlig situation för honom också, men det gjorde samtidigt det inte lättare för henne att vara där. Hon följde efter honom in och satte sig ner i en fåtölj och drog upp knäna till hakan.

"Tror du på änglar?" frågade han lugnt och kollade på henne med stora ögon. Han fuktade sina läppar och kliade sig i nacken, visste inte alls vad han skulle säga ifall hon sa nej.

Vad änglar hade med hela saken att göra förstod hon inte. Det var en ganska lustig fråga att ställa bara sådär.
"Beror på," sa hon med en axelryckning och tuggade smått på sin tumnagel, visste inte vart han ville komma egentligen.

"Dom finns på riktigt, Stella. Vissa är fallna änglar, de har alltså valt att bosätta sig på jorden med människor och vissa får barn med människor och dom kallas nefiler." sade han och började förklara lite djupare om hur fallna änglar inte kunde känna något och varför nefiler var så viktiga etc.

"Och du är.. en fallen ängel," konstaterade hon långsamt, det var den enda logiska slutsatsen med tanke på sitt uppochner-vända V på ryggen som han pratat om. Det var väldigt mycket att smälta och hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera över informationen heller.