Prs(Dragon Fantasy)

"Nej, det var din fars fel. " suckade Uriah åter och togen ny duk som han började måla på. Penslarna rörde sig ljudlöst över det stela tyget och då och då kastade Uriah en blick på Mina, medan hon växe fram på duken.

Mina sa inget mer låg bara vid honom och så något blandat med rädsla vad som skulle bli. Hans målningar var farliga, hon visste det nu. Det skulle bli något av henne, varför?

När Uriah var klar sto en något äldre kvinna klädd i jeans och en vit skjorta hon var rakryggad, och log vagt. Mina såg vacker ut där hon stod vid en gata Uriah inte visste vad den hette. Hon hade en väska slängd över halsen och i handen höll om hon en brunhårig liten flicka. De tycktes tala om något. Den lilla flickan log lyckligt. Uriah log mot bilden. Det var den framtid han ville art Sol skulle ha, en lycklig än. Med eller utan honom själv.

"Vem?" frågade Mina och pekade på den lilla flickan. Den äldre kvinnan liknade hennes mor, hon gissade att det var hon själv vuxen, men vem var barnet? Hon såg på sig själv, hon verkade glad, stolt och nöjd med livet.

"Vet inte. Din dotter kanske?" mumlade Uriah fundersamt och drog ett blått finger över himlen som lyste svagt bakom hustaken. "Vem vill du att det ska vara?" frågade Uriah sedan och såg upp på Mina med ett vagt leende.

"Vår dotter kanske?" log Mina snett och la sig vid honom, närmare. Hon rörde försiktigt vid flickan utan att förstöra bilden.
"Du är så duktig." sa hon beundrande.

Uriah log bredare och såg på när Mina inspekterade bilden. Han skrattade lätt, "Tack. Det hjälper att ha något vackert att måla!" sade han lättsamt och sjönk ner mot kuddarna. Han stönade tyst och satte sig igen, vände sig om och fick se en liten sten på kudden. Hm.. Hade den legat där länge? Uriah ryckte på axlarna och tog bort stenen. Sedan lade han sig åter och blundade. "Hoppas jag blir bra snart, det var ett tag sedan jag kom ut." mumlade han och klappade lätt på magen.

Mina log svagt och flinar till.
"Du är hungrig gissar jag?" flinade hon till, men hon ville inte ut. Hade Arnold hört om hennes far hade resten av lägret det med och hon ville inte möta dem. De skulle tycka synd för henne och hata hennes far som Arnold gjort.

Uriah nickade skrattade och drog ner Mina vid sig. "Men jag stannar nog här ett tag till, jag har fortfarande ont." mumlade han trött och lutade sitt huvud mot Mina. Snart sov han tungt.

"Bra." sa Mina nästan ohörbart till det att han ville stanna, hon ville inte ut bland alla hatfulla blickar. Det hade ju blivit så bra, och nu var det kört igen.