PRS(fashion7)

TOP drog sig undan bär hon började prata och såg skyggt och vaksamt på henne. Han liknade ett djur mer än en människa. Han drog en smal hand över ett nyare ärr, som löpte över ena kinden. Medan han gjorde det gick han runt Elenora och sökte sätt hon kunde tänkas skada honom på. Han fann inget, bestämde sig: och gick fram till henne. Denna gången, och denna gången endast såg han på henne.
- Hur. Kunde. Du. Lämna. Mig.
Efter att ha väst fram de orden med svårighet vände han på klacken och sprang upp till övervåningen.

Elenora såg förtvivlat på honom. "Nej...gå inte...". Hon fick tårar i ögonen igen och med stor möda tog hon sig upp och mer eller mindre släpade sig fram till trappan och tog sig upp. "Top..." sa hon kvävt då hon väl var uppe och lutade sig mot väggen för att vila foten. "Jag...trodde du skulle må bäst av det, att du skulle glömma mig och få någon mycket bättre". Hon försökte sträcka sig fram och röra vid honom men kved då till och föll ihop i en hög på golvet. "Och nu antar jag du hatar mig..." mumlade hon sorgset.

Top låg på mage i sängen, huvudet långt ner i kudden. Egentligen borde han vara glad, hon var ju tillbaka såsom han önskat. Men just nu kände han bara ilska. Över att hon lämnat honom men egentligen inte men sedan ändå..Han vrålade ett riktigt lejonvrål in i den mjuka kudden och slet sönder lakanen med naglarna. Eller klorna. Jag hatar dig inte, tänkte han.
Jag älskar dig, tänkte han. Eller han kanske sa det? Hm....nej det hade han nog inte sagt. Han hade såklart fel. Han hade sagt de där orden, de där tre. De som han förbjudit sig att säga. Jag älskar dig. Vilket själlöst ord. Det orsakade så mycket smärta, ändå sa han det. Till den han minst av alla ville ha att göra med. För hon skulle ju lämna honom en dag.

Elenora såg upp, sa han just det där? "Jag älskar dig med Top..." sa hon med så mycket kärlek och ömhet hon kände för honom, vilket var mycket. Hon lyckades dra sig fram till sängen och strök honom försiktigt över håret. "Jag lovar, jag lämnar dig aldrig igen...Om du inte vill det då". Hon hoppades hon fick stanna.

Top spände sig när hon strök hans hår. Men sen, när hon pratar klart slappande han av. Utan att riktigt veta hur det gått till grät han.

Elenora grät igen hon med då han började. Hon la sig vid honom och kramade honom hårt. "Förlåt mig Top....Jag älskar dig så mycket!".

Top vände sitt huvud så att det lutades mot Elenoras axel och grät så han skakade.

Elenora grät inte lika häftigt, hon grät bittert bara. Hon hatade sig själv för att hon inte kommit tillbaka direkt, att hon varit ifrån Top. Hon kysste försiktigt hans panna och kramade honom hårdare. "Jag lämnar dig inte..." mumlade hon och försökte lugna ner sig själv och honom,

- Jag låter dig inte!! Skratt-grät TOP tyst mot Elenoras axel. Han snörvlade tyst och torkade bort sina tårar med en hand. Först då insåg han att Elenora faktiskt låg där. Liksom...bredvid honom. På riktigt. Inte i en dröm. Nära, inte omöjlig att nå. Det var en sån befrielse att TOP endast kunde stirra stumt på Elenora en lång stund innan han drog henne till sig och kysste henne hårt och nästan desperat.

Elenora log svagt och torkade sina egna tårar då han drog henne intill sig. Hon slappnade smått av och besvarade ömt kyssen trots att den var så hård. Hon drog sig inte undan dock, hon ville inte, hon hade saknat honom...Men tillslut var hon tvungen för att hämta luft, men snabbt pressade hon sina läppar mot hans igen.