Eragon [Privat rollspel]

Vi drar oss tillbaka, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga och hur jag ska börja. Jag har bestämt mig för att inte försöka övertala henne att följa med tillbaka, för Aily kan inte bli lycklig där, och det skulle krossa henne, men jag måste ju säga farväl.

"Förväl , antar jag" mumlar Aily.

Jag tar fram järnarmbandet jag alltid har haft med mig. En god vän till mig bland dvärgarna som var nästan som en far för mig smidde det till mig en gång och slog in vackra runor som skulle beskydda mig och hjälpa mig att finna min väg. Senare förstod jag att han hade lagt ner magi i armbantet. Jag sträcker fram det till Aily och börjar berätta dess egenskaper. Jag kommer inte långt innnan rösten bryts och jag måste vända migf bort. Jag gråter, och även om jag har varit nära så har ingen sett mig gråta sedan jag var 5 år om man räknar i människornas normala livslängd. Men nu gråter jag som om jag aldrig kan sluta.

Aily ger dvärgen en kram.

"Jag har hittat min väg i livet nu, mycket tack vare dig, men jag tror att du känner dig lite vilsen just nu, så du får armbandet"
Jag kramar henne hårt och försöker sluta gråta. Jag hör att hon börjar flämta lite och släpper taget. Jag vill ju inte strypa henne med min omfamning.

Aily ler mot Tungdil.
"Vi kommer träffas igen. Jag kommer inte till borgen men du kan ju komma hit!"

"Så det är här du stannar?"

"Antar det" säger Aily.

"Då ska jag besöka dig någon gång efter min utbildning. Får jag fråga varför du inte kan återvända?"

"Jag vill inte helt enkelt. Eragon verkar hata mig och jag får inte tala med min egen lärare"