The Marauders - Always and forever [SV]

HELTHIMLABÄSTOTROLIGTSUPERGRYMTAWSOMEAMAZING!!!!!! Herregud vad otroligt bäst!!!! Jaaaa äntligen ett kapitel till!!!! Har väntat så långt tid! Men det har varit värt väntan längtar så efter nästa kapitel!!!!!'
Älskar denna ff så mycket, bäst efter * mållös* ♥

Ni får ett till direkt för jag kände att det inte blev speciellt bra så tja vad ska man säga det räknas inte eheh...

Kapitel 72
juni 1996
Något oväntat.

Det var fredag kväll och Sirius hade lyckats bjuda både Mr och Mrs Weasley samt Bill, Tonks, Fletcher, Remus, Moody och Kingsley på middag.
Vilket resulterade i att (chock) Mrs Weasley gjorde maten, trots att Sirius insisterade på att hon kunde sitta ner och prata med de andra.
’’Ut ur mitt kök!’’ fräste hon femte gången Sirius försökte sträcka sig efter något i lådan.
’’Tekniskt sett, så är det faktiskt mi...’’
Remus gav honom en lätt knuff som betydde ’’ut här ifrån innan hon gör så att du blir middagen.’’
Sirius suckade och gick – eller rättare sagt blev utföst – ur köket med Remus hack i häl.
’’Jag försökte i alla fall’’, sa Sirius med en suck och slog sig ner i soffan bredvid Kingsley.
’’Hon litar inte på att du kan hantera maten?’’ sa Tonks, som satt i en fåtölj några meter bort, med ett leende.
’’Sirius är portad från köket från och med nu’’, sa Remus med ett lätt flin.
’’Välkommen till min värld’’, suckade Tonks.
Sirus skrattade. Han reste han sig upp och såg sig omkring.
’’Något att dricka kan ni i alla fall få. Vad vill ni ha? Honungsöl? Vin?’’

’’Så, Arthur’’, sa Sirius när middagen var uppäten och desserten påväg. ’’Vad sa Hopkirk när du talade med henne senast?’’
’’Kvinnan har ju en skruv lös’’, sa Arthur med en suck. ’’Men just den här gången måste jag nog medge att det var till min fördel. Hon skrev på avtalet, i vilket fall som helst. Tvivlar på att hon läste det.’’
’’Skål för det!’’ sa Kingsley och höjde sitt glas. De andra ekade vad han nyss sagt och en tystnad föll över bordet när alla smuttade på sitt vin. Det var faktiskt riktigt fridfullt. Och ingen hade nys om vad som skulle hända några timmar senare.


Jordgubbspajen var uppäten och alla satt mätta runt bordet.
’’Jag kan duka av’’, sa Tonks snällt och reste sig upp. Remus fick syn på Mollys förfärade ansiktsuttryck och sa snabbt;
’’Ja, jag kan också hjälpa till.’’
Molly gav honom en tacksam blick. Han reste sig upp och lyfte upp några tallrikar. Sen tågade han ut i köket efter Tonks.

’’Om du skulle kunna hämta tallrikarna så kan jag diska de’’, sa Tonks.
Remus nickade och gick in i matsalen igen. När han lyft upp några tallrikar hördes ett kras från köket. Molly kollade förfärat upp.
’’Sitt ner, Molly’’, sa han med en suck. ’’Jag fixar det.’’
Han gick in i köket igen och ställde ner tallrikarna på köksbordet. Sen kollade han upp.
’’Jag liksom... tappade diskbaljan’’, sa Tonks urskuldande. Diskvatten låg över hela golvet, blandat med porslinskärvor. Remus kunde inte låta bli att le.
’’Reparo’’, mumlade han och glasskärvorna flög upp i en prydlig stapel av tallrikar på diskbänken.
Han tog ett steg framåt och kollade på Tonks.
’’Tack’’, sa hon.
’’Det var inget.’’ Han såg på henne. Hon var ganska söt ändå. Ögonen var som glittrande smaragder. Eller safirer.
Remus kom inte riktigt ihåg vilken som var vilken.
Och innan han hade tänkt längre hade han böjt sig fram och kysst henne. Vad hände?!
Några sekunder senare stormade Sirius in, följd av Arthur och Kingsley. De såg förfärade ut. Remus och Tonks särade snabbt på sig. När Sirius fick syn på de tvärstannade han och fick ett konstigt uttryck i ansiktet.
Remus ignorerade honom.
’’Vad har hänt, Arthur?’’ sa han istället.
’’Det är bråttom’’, sa Arthur, som liksom Kingsley inte sett vad som var på gång när de kom in. ’’Kom fort.’’
’’Vi kommer’’, sa Tonks. Hon sprang ut ur köket med Arthur och Kingsley hack i häl. Det var bara de två marodörerna kvar och Sirius flinade mot sin vän.
’’Så trevligt, Månis.’’
’’Håll käften med dig’’, muttrade Remus och började gå efter de andra.
’’Nej men allvarligt!’’ sa Sirius och verkade ha otroligt kul trots den pressade situationen. ’’Det skulle vara sorgligt om du hann passera trettiosju okysst, eller?’’
Remus fnös, men började sedan ignorerade honom totalt och frågade istället Kingsley om vidare information.
’’Vi vet inte exakt’’, sa han och såg sig omkring efter Moody. ’’Monsterögat visste mer, var är han...’’
’’Ungarna har gett sig iväg’’, sa Moody när han haltade in i rummet.
’’Ursäkta?’’
’’Potter, Granger och Weasleybarnen har gett sig iväg’’, fortsatte han.
Molly skrek till och färgen i Sirius ansikte blev grönblek. Det retsamma flinet var som bortblåst.
’’Longbottompojken och någon annan jänta också’’, fortsatte Moody.
Remus mötte motvilligt Sirius blick. Ögonen var fyllda av rädsla och förtvivlan och det gjorde nästan ont att se in i de. Om inte ens Sirius kunde behålla sitt lugn och mod – då var det allvar.
’’Potter var i elden’’, sa plötsligt Krake, som hasat in utan att någon märkt honom. Det blev helt tyst i rummet och alla vände sig mot honom.
’’Vad menar du, Krake?’’ sa Remus med en konstig röst.
’’Han frågade var husbonden var.’’
’’Och va sa du?’’ Sirius skrek nästan. Remus hyschade på honom. Krakes ögon smalnade och han hasade iväg.
’’Krake!’’ vrålade Sirius efter honom.
’’Vi har ingen tid till det här!’’ vrålade Monsterögat. ’’Dödsätarna är redan där.’’ Molly brast ut i gråt och Arthur höll om henne. ’’Lupin, Kingsley, Nymphadora, Arthur, på tre...’’
’’Jag ska med!’’ nästan vrålade Sirius.
’’Black! Vi har ingen tid för det här!’’
’’Låt honom följa med’’, sa Remus och kastade en blick på Sirius som såg tacksamt på honom. ’’Han kommer inte ge sig.’’
Moody iakttog Sirius i några sekunder, innan han sa;
’’Nåväl. På tre. Ett... två... tre!’’

suveränt skrivet längtar efter nästa kapitel

Hur bra som helst!

Så otroligt bra! Bäst! Kom och tänka på vad som antagligen kommer hända med Tramptass i nästa kapitel
Längtar ändå till nästa kapitel, för detta var bäst!! Som vanligt!

Haha ja jag satt och grät när jag skrev det för jag ville inte behöva döda honom xD Men tack så mycket allihopa!

Jag kommer defenitivt gråta i nästa kapitel!
Såklart du inte vill döda honom

Känns som om jag tappat alla läsare lite grann :o Tummen upp på detta inlägg om ni fortfarande läser?

Såklart man fortfarande läser!
Bästa ff:en Ever ju!!

Kapitel 73
The second end
juni 1996

När Remus stod upp igen befann han sig i ett märkligt rum. Väggarna var kala och svarta och det var fullt av folk och ljusstrålar som ven genom luften. Han såg panikslaget sig omkring. Sirius hade redan sprungit iväg och fyrat av flera besvärjelser. Moody dunkade sin käpp hårt i golvet så en dödsätare i svart mask flög iväg, Kingsley snärtade till trollstaven mot någon Remus kände till som Yaxley, och Tonks hade lamslagit en dödsätare som nästan dödat Luna Lovegood. Remus såg konturerna av Sirius och Harry på andra sidan rummet, duellerandes mot Lucius Malfoy.
’’La...’’
Remus handlade innan han hann tänka.
’’Protego!’’ skrek han och vände sig om. Dödsätaren som försökt lamslå honom fick en osynlig knuff i bröstet och flög flera meter baklänges.
Remus kollade upp. Ginny och Ron slogs mot en annan dödsätare i mask.

Sen kom de.
Orden.
Orden som ännu en gång gjorde att allt försvann.

***


’’Avada Kedavra’’.
Det var som om hela världen stannade upp. Remus tittade upp och kollade mot den som skickat iväg besvärjelsen. Bellatrix Lestrange stod med ett elakt leende och trollstaven fortfarande i stridsposition. Men var... vem... hade hennes besvärjelse träffat?
Han vände sig om. Sirius chockade ansiktsuttryck stirrade tomt ut i ingenstans.
Remus kände att han föll. Han föll och föll och föll och...
Det var som om han blev blind, döv och dessutom förlorade känseln. Det var som om han störtade igenom en avgrund med hundratals bilder och ljud som flög förbi utan att han kunde registrera de.
Ögonen fick fäste på Harry som panikartat stirrade mot valvet där Sirius försvunnit. Den första impulsen var att springa fram och stoppa honom när han rusade mot podiet. Remus grep tag i honom och höll honom tillbaka.
’’Det finns ingenting du kan göra, Harry...’’
’’Hämta honom, rädda honom, han har alldeles nyss gått igenom!’’
’’...det är för sent.’’
’’Vi kan fortfarande nå honom...’’
Harry kämpade tappert för att slita sig bort, men Remus höll kvar honom.
’’Det finns ingenting vi kan göra, Harry... ingenting... han är borta.’’
Orden gjorde minst lika ont att säga som de gjorde för Harry att höra de. Remus var tvungen att se till att Harry inte gjorde något dumt. Själv fick han inte bryta ihop... inte nu... inte här...

Flera gånger senare kom han att undra varför han inte gjorde det. För det kändes ändå som om allt tog slut där. Det hade känts likadant flera år tidigare, när allt försvann, och liksom då hade han undrat flera gånger, i flera år efter, varför han fortsatt.
Men just där, just då, var han tvungen att fortsätta.
’’Han är inte borta!’’ skrek Harry. ’’Sirius! SIRIUS!’’
’’Han kan inte komma tillbaka, Harry’’, sa Remus. Han försökte låta normal, han var tvungen om han skulle få Harry att förstå. ’’Han kan inte komma tillbaka därför han är d...’’
’’HAN ÄR INTE DÖD!’’ vrålade Harry. ’’SIRIUS!’’
Efter ett tag slutade han kämpa lika febrilt. Slutade skrika lika högt. Det var som om han insåg att han bara var tvungen att... just det, inse.
Och då var det nästan som om Remus förstod i samma ögonblick.
Sirius var borta.
Död.
Allt var borta.
Igen.
Och Remus hade bara varit dum som trott att det kanske äntligen kunde bli bra efter alla dessa år.
Att det någonsin skulle bli frid i hans liv.
Att det skulle bli bra. För Lily, James och Sirius.
Att slippa behöva gå igenom mer förlust.
För han hade redan fått för mycket.

Han släpade ner Harry från podiet. Och efter det var det som om allt var en suddig dimma.