(PM)Jag hatar din blotta existens

Me too

Åh, hamburgarna! De hade jag glömt! XD
----------------------------------------------
Jess
”Tåget till London avgår om tio minuter”, säger en monoton kvinnoröst och Jess darrar svagt där hon står i kön till att få gå på tåget. Det går inte att ta miste på att semestersäsongen har börjat, och London över en helg lockar många.
Jess har inte sett Jean på flera timmar och trots att hon är orolig är hon mest lättad. Jess kommer på sig själv med att önska att Jean ska missa tåget och biter sig hårt i kinden som straff. Vad skulle hennes föräldrar säga om de hade hört vad Jess nyss tänkt? Jess lyfter med stor möda upp sin tunga koffert och går upp för den korta men branta trappa som leder upp till tågdörrarna.
”Älskling, var försiktig, du kommer att välta någon! Vänd dig försiktigt… Åh! Jag borde inte ha köpt den där hyllan!” klagar en medelålderskvinna på engelska och tittar oroligt på sin man som kånkar på en stor hatthylla.
”Sluta oroa dig, det är ingen fara!” lugnar mannen sin fru och vänder sig om utan att tänka sig för. Hatthyllan träffar Jess’ huvud med ett högt ”bonk” och Jess faller bakåt. Hon skulle slå i perrongen! Hon skulle…! hinner Jess tänka innan någon fångar upp henne och hindrar hennes koffert från att fortsätta falla. Jess hjärta bultar häftigt av chocken.
”T-tack”, stammar hon fram när hon har återfått rösten. ”Det var verkligen snällt, jag vet inte hur jag någonsin kan…”
”Vad sägs som att ställa dig på tågrälsen och stå där tills tåget kör över dig?” hörs en välbekant röst föreslå och Jess far upp och sliter åt sig sin koffert från Jean utan att ens skänka honom en blick. ”Jag kan stanna jag också i så fall, för att få chansen att dansa på dina kvarlevor.” Jess’ ena hand far upp för att ge Jean ett hårt slag över kinden men hejdar sig. Vad i…?
”Vad har du gjort?” frågar Jess chockat och stirrar på Jeans ansikte. Det ser ut som om en snickare har går bärsäkrargång över det. Ögonbryn, näsa, läppar, öron – allt är överöst av silverfärgade piercingar i alla olika storlekar och en lång kedja går från Jeans underläpp till ett fäste i ena örat. Jean flinar snett och ger Jess en hånfull blick innan han, utan ett ord, tränger sig förbi henne och går in i den kupé där de båda har fått plats.

De stora, folkfyllda områdena på den stora stationen får Jess att känna sig vilsen, men samtidigt kan hon knappt hålla tillbaka ett leende. Det är så många människor runt omkring henne, men ändå verkar ingen bry sig om henne eller rygga bakåt när hon närmar sig dem.
I stort sett vartenda område på hela stationen är fyllt av reklam och klotter, men Jess kan ändå inte skaka av sig känslan av högtidlighet i den gamla byggnad som numer tjänar som tågstationen i King’s Cross och månen som lyser in genom de enorma fönstren lyser lika benvit som i Frankrike. Klockan på tegelväggen bredvid biljettspärren visar att klockan är kvart över tio: tåget hade alltså anlänt en kvart för sent vilket borde betyda att Jess’ föräldrar måste vara här även om de hade blivit försenade… Men vilka av de här människorna är hennes föräldrar?

Jess känner hur Jean bevakar hennes minsta rörelser i ögonvrån och rodnaden stiger långsamt på Jess’ kinder när hennes ögon mer och mer desperat sveper genom stationens perronger och områdena i närheten av där hon står på jakt efter någonting som skulle kunna tillhöra hennes föräldrar. En silvervit hårstrimma, ett vackert ansikte, ett igenkännande leende, vad som helst.
Klockans minutvisare drar sig långsamt framåt i vad som känns som timmar men som lika gärna kunde ha varit sekunder. Tiden känns helt plötsligt vrickad och fel, och Jess börjar undra om hon kanske har tagit fel på tiden eller datumet. Klockan skulle trots allt ligga en timme efter tiden i Frankrike här, så tänk om de hade missuppfattat varandra… Men Jess’ föräldrar borde väl ha dubbelkollat tidtabellen om de hade varit osäkra? Jess biter sig i läppen, hon vågade inte gå iväg någonstans av rädsla för att gå om sina föräldrar. Hon visste inte ens vad de hette så hon kunde inte be någon ropa efter dem heller. Jess underläpp darrar lätt – varför hände sånt här alltid henne? Varför kunde inte lyckan le mot henne någon gång för omväxlings skull?
”U-ursäkta?” tar Jess mod till sig och frågar en förbipasserande man på engelska. ”Bor du här i närheten?”
”Ja…” svarar mannen långsamt med ett misstänksamt ansiktsuttryck. ”Men jag är inte intresserad av vad du än vill sälja till mig.”
”Jag vill inte sälja något, jag undrar bara om du har sett någon som ser ut ungefär som mig. Jag letar efter mina föräldrar”, förklarar Jess med det perfekta engelska uttal som farmor hade lärt henne. Eller snarare tvingat henne att använda. Jess tvingar sig själv att inte visa något när hon tänker på farmor – minnas och gå vidare, det är det hon måste göra nu. Jess känner hur mannen tar en närmare titt på henne och en min av igenkännande far över hans ansikte.
”Nu när du säger det så är du väldigt lika mrs Marie Carter, är det din mamma?” undrar han. ”Varför letar du förresten efter dina föräldrar? Har du kommit vilse eller något? Vid din ålder borde du väl veta vägen hem om du nu bor här i närheten?”
Jess funderar på om hon ska säga som det är eller hitta på någonting, hon vet inte riktigt hur hon ska förklara sig utan att berätta hela sin livshistoria för en främling, och Jeans hånfulla blick i ryggen gör inte det hela lättare. ”Jag har inte bott hemma på jättelänge, så jag minns inte ens adressen. Skulle du kunna ge mig adressen så att jag vet vart jag ska, snälla?” ber Jess och ler svagt mot mannen som tvekar.
”Jag… okej då! Carters är inte de mest sociala människorna så jag kan minnas fel, men det borde vara Junction Road 41. Om du ska ta bussen ska du kliva av på Archway Station, nu måste jag gå, jag är sen nog som det är… Lycka till!” ropar mannen över axeln till Jess som vinkar tafatt efter mannen innan hon böjer sig ner och lyfter upp sin koffert för att gå ut ur stationshuset. Klockan är redan elva på natten och det är ingen mening att vänta längre. Inte på någon som inte kom.

Du fick mig till tårar :]

Jättebra!

Stackars Jess! Jag gillar faktiskt henne mer än Jean, han känns lite ond nu när att Dider är död, och liksom VAFAN? Piersingar? Undra vad hans farmor skulle ha sagt xD

GO JEAN! GO! (Även fast jag redan visste att det va de han skaffat )

Åhh! Nu är jag lycklig!

Jättebra
Hoppas de tar emot dem som de skulle
(Men fy på dig Jean! INTE BRA...)

Åhh! Då hemskt inte ens veta ved ens föräldrar heter!
Men bra kapitel

Åh gud, åh gud, ska de till HOGWARTS?

På tal om Jean-dispyten kan jag ju bara säga att det är synd om honom. Riktigt jävla synd om honom, och det andra barnet Catterholt. Däremot tycker jag inte om honom. Man har alltid ett val och han valde fel om han ville ligga på plussidan hos mig. I övrigt wunderbart!

HELT AWESOME!!!! AAAAAAAAAH!!!!
men jo, jag har bestämt mig... jag hatar Jean...