Förändrad värld Lupple & Medi

Försiktigt la han ett täcke över henne och såg på henne. " Varför tror du mig inte?" Viskade han tyst.

Hon blickade på hans händer men drog inte bort sina. Såg sedan på honom.
"Kliniken.... Många år." Hon viskade fram orden.
"Allans ord."

Han nickade sakta. " Du ska inte tro på Allans ord över mitt. " Viskade han ärligt.

"Jag vet det.." Sa hon och blickade på honom.
"Men jag blev lite rädd... När du gav mig sigillet. Jag var inte berädd när du gav mig."

Han nickade sakta. Dolde sin ring från henne på ett skickligt sätt. "Jag förstår." Sa han stilla. " Men du kommer att se det mer än 1 gång. " Viskade han. " På många ställen. " Sa han sorgset.

Hon torkade bort sina tårar och nickade. Såg på honom.
"Jag känner mig så ... trasig..." Viskade hon.
"Jag vet inte varför."

Han nickade sakta. Han visste inte hur han skulle förklara för henne. Men han visste också att även om hon var rädd för Allan så var ju han bara hennes senaste plågoande för han var inte särskilt gammal. "Det måste vara en svår känsla. ' viskade han ärligt.

"Det är det.." Viskade hon och vände blicken på honom.
"Men lovar du att inte bestraffa mig så igen? Inte med att bränna min hud eller dricka mig medvetslös?"

Han såg på henne med ett mjukt leende. " Jag lovar Rhiannon. Jag ska inte bränna dig som bestraffning eller genom att dricka dig medvetslös. " Viskade han ärligt. "Varför är du rädd för den sista?" Frågade han efter en stunds tystnad. Han var bara nyfiken.

"För man känner livet lämna enn.." Hon visade en hand.
"Det är som att dö men ändå inte. Att hjärtat slår och det slår som trummor i öronen."