Skriva av sig-tråden

Jag HATAR att man tydligen ska tassa på tå runt min lillebror. Så fort jag eller min lillasyster har någon åsikt som går emot hans så ska mamma hyscha ner oss, för han är hennes ömtåliga lilla älsklingsgosse. Och hon bryr sig inte ett dugg när han går på oss när vi faktiskt försöker hjälpa honom. Jag blir så trött, trött på min överdrivet konflikträdda mamma och min bortskämda lillebror. Han är för fan tolv år gammal, ska fylla tretton i mars!

Jag skickade precis ett meddelande till min crush om varför privata saker har hänt och där även erkänt att jag crushar på honom.
Helvete.

You're brave. ♥ And you did the right thing.

orkar inte .....

Jag är så grymt trött på mig själv. Varför är det så svårt att vara den jag vill vara? Det är ju bara att vara henne! Eller?

Jag har funderat väldigt mycket på sista tiden, bland annat över huruvida jag vill ha en vän irl eller inte. Ibland känner jag att jag skulle vilja, men vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte att jag vill det.
Jag har alltid föredragit att vara själv, men med det sagt inte ensam. Det är stor skillnad. Jag trodde alltid att det var något fel på mig för att jag inte ville umgås med någon eller sitta och kallprata om vädret och Ullared, och att "gå på krogen" är något jag helt enkelt måste lära mig eftersom extrovert och social är något man "ska" vara. Jag vet att jag de facto uppfattas som väldigt tråkig av många, men å andra sidan har den kommentaren kommit från människor jag själv tycker är oerhört tråkiga så det är ju verkligen ingenting att ta åt sig av. Allting är ju relativt.

Jag kan vara väldigt utåtriktad mot främlingar. Det händer ofta att jag småpratar lite med kassörskan eller nån äldre dam man sätter sig bredvid på parkbänken, men jag är väldigt förtegen när någon vill komma närmare inpå mitt liv och blir lätt osäker när det gäller att släppa någon inpå livet.

Jag trodde väldigt länge att det inte får vara så. Att det inte ska vara så. Men jag kommer aldrig komma ifrån faktumet att jag är en väldigt introvert person och det är ingenting som stör mig heller. Det som stör mig är att andra säger att det inte är okej. Jag trivs bra med mitt liv och även om väldigt många människor påstår att jag är negativ så är det så långt ifrån sanningen man kan komma, då faktum är att jag är en väldigt optimistisk person. Jag älskar livet som det är!

Kattuggla

Känner mycket igen mig i det du skriver även om jag ofta längtar efter fler människor i mitt liv. Jag har en bestie som jag kan dela allt med, skratta med, gråta med och prata om såväl djupa som de mest triviala saker, dock så bor hon väldigt långt bort. Jag brukar släppa in människor men om de inte verkar tillräckligt intressanta så fastnar dem vid "spärren" som jag kallar det. Där ligger ungefär alla jag "känner." Jag vet inte, många jag lär "känna" ger mig ångest när vi ses. Då känner jag mig ensam, men när jag är själv kan jag känna mig helt tillfreds med allt. Och det har alltid funnits orosmoln och en känsla av att inte vara som alla andra pga att jag är så introvert.

--------------------------------------------------------------------------

Jag tror inte att jag kommer klara av att sluta med snuset men å andra sidan måste jag det då jag får ångest av att göra något så idiotiskt som att snusa.

SNUS är det bästa och det värsta jag vet just nu. Jag klarar mig inte utan det. Jag känner mig tom, ständigt hungrig, irriterad, nedstämd, som om jag har gråten i halsen, aggressiv.. osv osv.


Fick i alla fall en fin slytherin-t-shirt idag så det kändes som ett plåster på skottskadan så att säga.

i think i'm going out of my mind.
Ser varelser i ögonvrån hela tiden. Allt från människor till djur till saker som fan i mig inte är verkligt..

Fun part? Det är inget fel på mig så, jag har inga psykiska diagnoser o inget sånt som skulle kunna orsaka hallucinationer.. Jag vet att jag inte är "knäpp" men.. det känns ändå som att jag är det

Lifesaver....

Som du sa; Lifesaver. Skrattar och gråter på samma gång.